Det har blivit uppenbart att arbetslöshetsförsäkringen fungerar långt ifrån optimalt. Ett stort problem är att anslutningen till a-kassan är frivillig. Knappt fyra av tio heltidsarbetslösa får i dag arbetslöshetsersättning från a-kassan. En obligatorisk a-kassa är den mest prioriterade åtgärden men regeringen har ännu, trots upprepade löften, inte lyckats sy ihop en lösning i frågan.
Det är också uppenbart att arbetsvillkoret för att kvalificera sig till ersättning (som höjts till 80 timmar per månad) ställt till det för både deltidsanställda inom till exempel vården (den som jobbar natt får ihop färre timmar) och för ungdomar som hoppar mellan olika jobb.
Dessutom är också ersättningsnivån ett problem, även om regeringen valt att inte låtsas om det. Det låga taket för a-kassan (680 kronor per dag) gör till exempel att nedtrappningen av ersättningen under arbetslöshetstiden inte fungerar. Många får maxersättningen hela perioden.
När Långtidsutredningen 2011 kom med sitt betänkande för ett år sedan tog man ett större grepp om just a-kassan. Den viktigaste slutsatsen där är att fler arbetslösa måste ”in i systemet”. Modellen där många arbetslösa får försörjningstöd (tidigare socialbidrag) måste bort och ersättas av någon form av arbetslöshetsersättning eller ersättning från arbetsmarknadsåtgärder. Arbetsförmedlingen ska ha det fulla ansvaret för alla arbetslösa.
Långtidsutredningen förespråkar också en obligatorisk a-kassa, en modell som finns i de flesta andra länder. Det främsta skälet för detta är att undvika ett snedvridet urval av medlemmar. Om många av strategiska skäl (som att arbetslöshetsrisken bedöms som liten) avstår från a-kassan blir denna på sikt avgiftsfinansierad i allt lägre grad.
Slutligen diskuterar utredningen också fackföreningarnas makt över nästan samtliga av de 32 a-kassorna. Man ser fördelar med branschspecifika avgifter och även med en hög grad av fackanslutning, men anser ändå att fördelarna med en obligatorisk a-kassa överväger.
Den frivilliga a-kassan avviker inte bara mot andra länders system, utan även mot övriga socialförsäkringar i Sverige. Det är nu dags att göra slag i saken och skynda på utredningen om ett obligatorium. I nästa steg kan man också titta på en eventuell sammanslagning med sjukförsäkringen.
Ett tydligt, tryggt och solidariskt finansierat paket med våra största socialförsäkringar under yrkeslivet vore ett trumfkort för regeringen att bära med sig in i valrörelsen 2014. En fortsatt defensiv hantering av dessa frågor gör ännu en valseger för alliansen mindre trolig.
Om inte regeringen nappar på Långtidsutredningens förslag, eller åtminstone visar någon sorts förändringsbenägenhet, kan Socialdemokraterna ta initiativet om a-kassan. Nya ekonomiskpolitiska talespersonen Magdalena Andersson flaggar i alla fall för ett nytt ersättningssystem (Svenska Dagbladet 28/2). I hennes tankar finns försörjningstödet kvar som en möjlighet, men kompletteras med ett skatteavdrag som gör det lönsamt för arbetslösa att börja jobba igen, även om det bara skulle vara i liten skala.
Nye S-ordföranden Stefan Löfven har tillsammans med Magdalena Andersson dryga året på sig att snickra ihop ett förslag som ligger på bordet i god tid innan regeringens, åtminstone om de senare har tänkt sig avvakta tills socialförsäkringsutredningen är klar i maj 2013. Den före detta Metallbasen har tidigare visat sig vara pragmatisk och kan kanske tänka sig en reform av arbetsrätten (främst turordningsreglerna) i kombination med en tryggare a-kassa.
Regeringen har fortfarande chansen att ta tag i a-kassan, men har för närvarande varken råd (ersättningsnivåerna) eller lust (arbetsvillkoret och obligatoriet) att göra a-kassan mer funktionsduglig och tillgänglig för alla. ”Sällan har väl någon politisk reform, så tydligt presenterad före ett val, överraskat så många”, skrev Sven-Otto Littorin i sin bok Uppdrag arbete om a-kassereformen 2006 då han var arbetsmarknadsminister (M). Är det rädslan för att överraska på nytt som ligger bakom den handlingsförlamning som främst måste tillskrivas Moderaterna?