Affären Mistra: Makt var inte rätt
Detta är en ledarkrönika. UNT:s ledarsida är liberal.
Bakgrunden är följande. I juni 2006 får statsvetenskapliga institutionen vid Göteborgs universitet avslag av Mistras styrelse på den stora ansökan som man då arbetat aktivt med sedan ungefär ett år tillbaka. Mistra är en av de forskningsstiftelser som skapades i början av 1990-talet av den borgerliga regeringen med medel från de nedlagda löntagarfonderna. Mistras särskilda uppdrag blev att stödja miljöstrategiskt betydelsefull forskning. Göteborgarnas avslag är väntat, för Göteborgsgruppen under ledning av professorerna Bo Rothstein och Sören Holmberg har hamnat i öppen konflikt med Mistras VD Måns Lönnroth och likaså vägrat att fortsätta samarbetet med den person som Lönnroth utsett till
den interimistiska så kallade programstyrelsens ordförande, Sven Sandberg. I november 2006, bara ett halvår senare, får Göteborgsinstitutionen i stället ett påfallande stort programanslag från Riksbankens jubileumsfond för sitt forskningsprogram.
Hur kan bedömningarna av vetenskaplig kvalitet vara så olika? Och vad hände egentligen under det år då Göteborgsgruppen arbetade med ansökan till Mistra? En utredning tillsätts, ovanligt i dessa sammanhang, vars resultat nu alltså föreligger.
För att göra en lång historia mycket kort, en historia som jag livligt uppmanar alla med intresse för frågor som dessa att ta del av, grundar sig den alltmer tillspetsade konflikten mellan Göteborgsinstitutionen och i synnerhet Lönnroth, i Göteborgarnas - och då i synnerhet professorernas - brist på vederbörlig underkastelse. Rapporten går knappast att tolka på annat sätt, även om Lena Marcusson själv undviker att uttrycka sig i sådana termer.
I stället för att de bägge professorerna alltid står i direktkontakt med Lönnroth och Sandberg, Sandberg som under hand förvandlas från stödjande kraft till forskargruppen till Lönnroths förlängda arm och rapportör, sker en del av kontakterna via den högst kompetente men ganska nyligen disputerade person som vid institutionen avlönas for att samordna arbetet med ansökan.
Det är dennes relativt låga hierarkiska position som under hösten 2005 alltmer börjar irritera Lönnroth. Kontakterna sker inte på den nivå som en ansökan av denna dignitet och storleksordning kräver. Lönnroth och Sandberg börjar därför sinsemellan skapa en bild av Göteborgsgruppen där nonchalans, ovilja att inse situationens allvar, oförmåga att inse hur mycket arbete som faktiskt återstår, blir återkommande teman. Detta trots att både Bo
Rothstein och Sören Holmberg tillhör de mest erfarna och framgångsrika statsvetenskapliga forskarna i landet. Men deras påstådda "oförmåga" att inse vad en projektansökan till Mistra kräver har på våren 2006 blivit den dominerande bild som målas upp.
En nära till hands liggande misstanke är att viljan att se de högmodiga forskarna stå med mössan i hand och skrapa med foten nu kommit att bli en självständig drivkraft. De som sitter på en maktresurs, kanalerna in till Mammons rike, vill också de få sin
beskärda del av vederbörlig respekt.
Samtidigt är det uppenbart att det planeringsanslag om 250 000 som beviljats gruppen, med de påslag som alltid tillkommer, inte kan räcka till mer än lön för en post-doc under ett par, tre månader.
I juni 2006 är det så dags för sorti för Göteborgarna, tack för visat intresse, varsågod nästa. Ett beslut, som alltid, grundat på enbart kvalitativa bedömningar. Intalar vi oss som forskare, i förhoppning om att kunna hålla den värsta cynismen stången. Marcussons rapport blottlägger effektivt en annan verklighet. En där begrepp som kvalitet och excellens är ytterst tänjbara, och bra till mycket. Som att utöva makt.