Det är inte enkelt att värna alla människors jämlika rättigheter. Det glöms förvånansvärt ofta bort i debatten om Förenta Nationerna.
I går kunde vi läsa Inga-Britt Ahlenius, till nyligen chef för FN:s internrevision, leverera svidande kritik mot världsorganisationens bristande förmåga att agera och ta ansvar, samt Ahlenius oro kring hur öppenheten i FN utvecklas. Ahlenius skriver också direkt till Ban Ki-Moon med anmärkningar riktade mot hans ledarskap.
Kritiken är allvarlig. Om Ahlenius har rätt och Ban Ki-Moon inte hanterar situationen – vilket har varit den främsta signalen – har världsorganisationen stora problem. De senaste årens oro om korrumption i FN-organisationen gör sig återigen påmind, men det handlar också om de större organisatoriska frågorna, strukturerna och makthierarkierna.
Världen utvecklas utan att FN anpassas. Organisationen, vars makt utgår från nationerna, har visat sig ha svårt att hantera när mänskliga rättigheter kränks inom, inte mellan, länderna. Den mänskliga rörligheten ställer till problem och utvecklingen inom offentlighet och information har inte glatt alla världens ledare.
I det amerikanska presidentvalet lyftes på allvar frågan om att skapa ett Demokratiernas råd. Frustrationen av att låsas av diktaturer blir stundtals stor och konsekvenserna fruktansvärda – det är onekligen så att läget måste förändras. Men det är viktigt att stanna upp och påminnas om vikten av att demokratier och diktaturer talar med varandra inom ramen för ett världssamfund. FN:s ambition om mänskliga rättigheter är nödvändig i de stängda länderna. Pressen, kontakten och informationsflödet behövs i världen. Det krävs mer internationella lösningar på världens kriser än någonsin. Vi kan inte isolera diktaturerna politiskt.
Dessutom måste FN-vänner minnas att samtidigt som vi kritiserar (och Sverige kritiseras av!) FN för att inte göra nog, arbetar människor i FN-tjänst varje dag för ett bättre liv för världens befolkning. I storpolitikens skugga finns de barn som får mat för dagen eller rent vatten via Millenniummålsprojekten. FN kommer alltid att misslyckas eftersom ambitionerna är så höga, men det är ingen anledning att skrika om dess avskaffande.
Det är därför det är oroande att mediers fokus efter Ahleniuskritiken inte är sakinnehållet. I stället har det spekulerats i om Ahlenius egentligen har en personlig vendetta mot Ban Ki-Moon på grund av oenighet kring en viktig tillsättning. Det är förstås smaskigt att läsa, men det är orimligt att avfärda diskussionen som en personkonflikt. Det är att förminska FN:s problem oerhört och det riskerar, med Inga-Britt Ahlenius ord till Ban Ki-Moon, ”ofrånkomligen att försvaga FN:s möjlighet att fullfölja sitt mandat. I slutändan är det till skada för freden och stabiliteten i världen. Det är lika sorgligt som det är allvarligt.”