Ahmadinejads nederlag
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Irans president Mahmoud Ahmadinejad fick själv tillkännage frigivandet, dekorera den officer som ledde den styrka som 23 mars grep de 15 brittiska marinsoldaterna på irakiskt territorialvatten - och även tungfotat skämta med dem efter frigivningen.
Avsikten var uppenbarligen att visa upp en bild av presidenten som entydig segrare, när sanningen troligen är att han lidit nederlag i en maktkamp bakom kulisserna mot mer realpolitiskt tänkande grupperingar inom den iranska ledningen.
Den iranska statsledningen är nämligen, enligt många bedömare, inte alls så homogen som den vid en ytlig anblick kan te sig. Ayatollahn Ali Khamenei, högste religiöse ledaren som också anses ha
det sista ordet, brukar beskrivas som försiktig och moderat, i detta ords mer ursprungliga och mindre partipolitiskt influerade mening.
Han och andra i det högsta prästerskapet är enligt uppgift oroliga för den konfrontationspolitik mot väst som drivs av presidenten och dennes anhängare - och som försvårar, i den mån den inte direkt omöjliggör, konstruktiva kontakter med västvärlden.
I bästa fall har Khamenei och hans medarbetare insett att Iran hade hamnat i en återvändsgränd. Britterna befann sig på irakiskt territorialvatten och på FN-uppdrag. När Iran kidnappade dem, för det är vad det var frågan om, utmanade man också världssamfundet. Ju längre konflikten fått dra ut på tiden desto hårdare hade trycket blivit på världssamfundet att reagera, och agera - och desto större riskerna för ökad spänning och, i förlängningen, något ännu värre.
Sympatierna för Irans sak måste rimligen också ha påverkats i negativ riktning av den motbjudande och förnedrande behandling som de brittiska fångarna utsattes för genom att visas upp i iransk tv och manipuleras till att kritisera den brittiska regeringen. Den iranske presidentens uppmaning till den brittiska regeringen i går att "inte ställa soldaterna inför rätta" tyder antingen på cynism eller aningslöshet, eller möjligen en blandning av bådadera.
Alla som vill förstå det inser att de brittiska soldaterna var utsatta för en fruktansvärd press under fångenskapen och att deras utrymme för att agera annorlunda än de gjorde var obefintligt. Någon rättegång mot dem blir självklart inte aktuell.
Den "politiska teater", som någon kallade det, som utspelades i Teheran i går gick ut på att framställa Iran som segrare. Och visst plockade man några poäng på att visa "humanitet" efter att tidigare ha visat motsatsen.
Men bortom dimridåer och symbolhandlingar visade det sig att den hårda linjen, stödd av den tysta diplomatin, avgick med segern i denna kraftmätning. Storbritannien fick tillbaka sina medborgare, utan att behöva krypa för den iranska regimen.
Det var bästa tänkbara utgång.