Som väntat gav Anna Kinberg Batra på fredagsmorgonen beskedet att hon avgår som partiledare för Moderaterna. Med det eroderande stödet i partiet hade alternativet varit en uppslitande strid på partistämman i oktober, att ännu mer tid förlöpt med person i stället för politik i fokus, samtidigt som riksdagsvalet närmar sig med stormsteg.
Hennes sista tal som partiledare blev också hennes klart bästa. Det framstod med all önskvärd tydlighet varför hennes uppdrag varit hopplöst och dömt att misslyckas redan från start. Hon är själv sprungen ur epoken Reinfeldt/Borg, under namnet De nya moderaterna den mest framgångsrika för partiet i modern tid.
Men efter hand stod det klart för henne att hon skulle bryta med den politiken. Starka krafter i partiet eftersträvade regeringsmakten, helst i morgon dag, samtidigt som man ansåg att Reinfeldt varit alltför liberal i försvars- och migrationsfrågan, men också om sådant som skatter och arbetsrätt. Följden för Kinberg Batra var tydlig för alla som lyssnade, då hon inte bottnade i de budskap hon förde fram.
Att hon använde ordet ”självskadebeteende” var träffande då partimedlemmarna som trott sig vara ute efter henne, trott att ett partiledarbyte skulle lösa allt, i själva verket skadar Moderaterna. Är det någon som tror att en omläggning till gammal moderatpolitik åter skulle resultera i väljarstöd på Reinfeldts nivåer?
Efterträdaren måste kunna plocka upp allt det som varit bra under Reinfeldt och Kinberg Batra och tillsammans med övriga allianspartier börja opponera på allvar mot den rödgröna regeringen. Hen måste markera tydligt mot SD, C och L vet hur detta går till. Och väcka liv i jobbfrågan igen, där regeringen helt saknar svar på hur nyanlända ska komma in i Sverige och bidra i välfärden. Det fanns en gång något som kallades arbetslinjen.
Den nya M-ledaren skulle kunna vara någon som är obelastad av kriget mellan liberala och konservativa. Det skulle kunna vara någon som varit med tidigare och tagit ansvar, men som visat integritet och hoppat av i tid och på ett macronskt vis framstår som obelastad. Den förre försvarsministern Mikael Odenberg är en sådan, men det finns kanske fler?