Men glöm inte ordet om. "Om det är så att företrädare för det svenska samhället i någon mening har begått felaktigheter ... så är det klart att man ska ha en förbehållslös ursäkt." Återigen är det statsmininstern som talar.
Ursäkten kommer uppenbarligen inte här och nu, utan kan eventuellt väntas i framtiden. Göran Persson menar nämligen samtidigt att det är granskningarna i kommission och konstitutionsutskott som ska visa vilka fel som har begåtts - och om de i så fall ska följas av en ursäkt.
Att kräva en ursäkt och att be om förlåtelse är viktiga beståndsdelar i alla mänskliga relationer. Det gäller såväl förhållandet mellan anställd och chef som mellan folket och dess företrädare. För att inte tala om alla relationer i privatlivet.
Men en ursäkt är inte det sista steget i att lämna ett misstag bakom sig utan det första. För att en ursäkt ska kännas trovärdig och äkta måste den föregås av en insikt om att man har handlat orätt och önskar ställa saker till rätta. Det finns ingen objektiv sanning om vad som är rätt och fel och när en ursäkt är lämplig. Den som mot sin egen övertygelse tvingar ur sig ett förlåt brister i både trovärdighet och självrespekt. Att be om förlåtelse handlar i stället om att ödmjukt utlämna sig till den eller dem som utsatts för oförrätten.
Om kommissionen någon gång i framtiden slår fast att statsministern har agerat felaktigt, är den ursäkt som då eventuellt lämnar hans läppar ett resultat av pliktskyldighet eller speg-lar den en djupare känsla av ånger? Vilket värde har en ursäkt som är framtvingad av både en folkstorm och en offentlig utredning om den inte bygger på självinsikt?
Statsmininstern är inte den enda som inte verkar förstå värdet av att be om förlåtelse. Utrikesmininster Laila Freivalds, också hon utsatt för hård kritik de senaste veckorna, säger att hon upplever en ursäkt "som att man försöker komma undan sitt ansvar". I själva verket förhåller det sig precis tvärtom. En allvarligt menad ursäkt kommer ur insikten att man har gjort fel - och är beredd att axla ansvaret för detta. I politikens och näringslivets värld har ansvar ofta kommit att bli liktydigt med avgång. Om misstaget är av den dimensionen att det måste betraktas som oförlåtligt är det kanske naturligt att makthavaren lämnar sin position - men annars måste en ursäkt och en vilja att i framtiden göra det rätta vara den naturliga vägen att gå vidare.
Att fela är trots allt bland det mänskligaste som finns. För politiker som ständigt befinner sig i strålkastarljuset vore det märkligt om det inte då och då hoppade ut en groda ur munnen. Finansminister Pär Nuders formulering om "köttberg" fyllde tydligen en funktion eftersom den har upprepats gång på gång sedan hans tunga slant. Men själv har han faktiskt både bett om ursäkt för, som det heter, den olyckliga formuleringen och tagit konsekvenserna av denna ursäkt genom att själv inte längre använda ordet. Ett sådant agerande måste betraktas som hedervärt.
Problemet med Göran Perssons och Laila Freivalds uttalanden är att den förlösande effekt som en offentlig ursäkt skulle kunna ha för möjligheten att gå vidare efter katastrofen är omintetgjord. För med statsmininsterns syn på en ursäkts ursprung, hur ska vi någonsin kunna veta om den är allvarligt menad - om den kommer.
Håkan Jacobson
Ledarskribent
Ledarskribent