Inte bara Thomas Bodström skriver böcker, nej boken som politiskt medel är tillbaka – med författare som fortfarande i allra högsta grad är politiskt aktiva. Mona Sahlin (S) och Maud Olofsson (C) nu, Nyamko Sabuni (FP) till hösten. (Det skrevs ingen bok om Peter Eriksson (MP), bara om Maria Wetterstrand (MP). I stället skrev han en kokbok.) Missförstådda politiker vill stärka sitt varumärke, förklara sig, bli sedda och förstådda. Det är, som Sahlin inleder, ”... viktigt att få tala till punkt”.
Olofsson har ett feministiskt fokus – härskartekniker och det perssonska fingret i magen tas tidigt upp. Men boken Ett land av friherrinnor är egentligen ett utdraget partiledartal – ”vanliga” människors berättelser varvas med valbudskap. Politiken är så svävande att man frestas att bli elak. När hon beskriver att mamma Ingegerd brukade säga ”Man ska fira allt som går att fira” kan man notera att Olofsson gör så även nu – och exempelvis tog i lite när hon förutspådde Centerns EP-valresultat. Att Mohammed Alis citat ”Det avgörs inte av hur hårt du kan slå, utan av hur mycket stryk du tål” inspirerat kräver knappt någon kommentar i dagsläget.
Ibland nuddar boken vid att bli ovanlig. ”Vem är i längden beredd att bekosta väldens bästa cancervård om den som fått lungcancer går ut från sjukhuset bara för att tända nästa cigarett?” frågar hon, men svarar aldrig. I stället får budskap som ”att odla sina egna tomater /.../borde vara möjligt för fler” ta plats. Olofssons litterära verk är så luftigt att man kan undra om den mest kommit ut för att inte låta Sahlin stå ensam med uppmärksamheten.
Sahlin säger ”tillsammans är jag stark” och håller upp gamla S-ledare som skydd framför sig. Men Möjligheternas land är en bättre bok än Olofssons. Kritiken av regeringen är förstås förutsägbar. Men här finns även annat, ideologiska resonemang om löneklyftor och jämlikhet.
Det är den svenska modellen som skapar social rörlighet, inte den amerikanska frihetstanken om att hungriga vargar jagar bäst, utropar Sahlin. Boken kryddas bland annat med anekdoten om hur hennes farmor sydde för familjen Bildt, ett försök att återlansera att ”politik är att välja” och språkliga fyndigheter som att ”Moderaterna talar om a-kassan som en hängmatta för de lata, men i verkligheten har de gjort om a-kassan till en spikmatta”.
Typiskt för tiden blir det när Sahlin i boken skriver att S fokuserar på vårdkvalitet, inte driftsform, men Sahlin i verkligheten i Almedalen tillsammans med oppositionen ville avskaffa den fria etableringsrätten. Boken innehåller kort sagt något gammalt, något inom oppositionen lånat och något – på grund av accepterad Allianspolitik – blått. Något nytt är det dock dåligt om och om löftena håller livet ut är väl tveksamt.
I september lanserar Fredrick Federley (C) sin bok Bara jag. Att den politiska boken återkommit uppskattas, men högt uppsatta, fortfarande aktiva politikers behov av att förklara sig känns nästan besvärande. Det blir inte riktligt lyckat. Har skribenterna övervägt att väljarna både förstått och sett – men inte gillat? Självkritik saknas hos samtliga.