Tv-programmet Lyxfällan har onekligen sina dåliga sidor. I jakten på ”bra tv” rotar man i folks privatliv och havererade ekonomier på ett spekulativt sätt. Men det finns en bra princip i Lyxfällan: Om man vill ha hjälp för att komma på fötter så måste man själv bjuda till. Det måste till exempel vara slut på den lyxkonsumtion som gjort hushållet konkursmässigt.
Samma resonemang kan tillämpas på ett helt land. För ett land handlar lyxkonsumtion inte om en bil eller en skinnsoffa, utan om höga statliga kostnader och låga intäkter, om löner och förmåner för de offentliganställda och om pensions- och skattevillkor för hela befolkningen. Som i Grekland.
EU och IMF beviljade stödlånet till Grekland för ett år sedan. Villkoret var att landet skulle ta tag i sina strukturella ekonomiska problem. För 2011 var målet att budgetunderskottet skulle ned till 7,6 procent av BNP. Nu ser det ut som om underskottet knappt kommer under tio procent och statsskulden är på väg mot hisnande 150 procent av BNP.
Det är inte så att Grekland inte bjuder till. Sparpaketen som regeringen lagt har avlöst varandra, löner har frysts och pensionssystemet reformerats. Det har kostat för många grekiska familjer som fått betydligt knappare marginaler. Bakom den gångna veckans protester finns en bister verklighet som man lastar regeringen för.
Men regeringen vill eller förmår inte göra någonting åt de grundläggande strukturella problemen. För att komma ur en nedåtgående spiral i ekonomin krävs inte bara åtstramning, utan också tillväxt och framtidstro. Och då krävs lika spelregler för företagen som för andra företag på EU:s inre marknad. Byråkratin måste bort och alla skattebetalare måste känna tilltro till systemet, veta varför skatter betalas och hur de används.
Det här är ett mycket stort jobb som den grekiska regeringen inte velat ta tag i. Att bjuda till handlar inte bara om att klä sig i säck och aska, utan om att erkänna problemen fullt ut. Och då måste man backa bandet rejält, till tiden efter diktaturens fall, långt före euron och sammanlänkningen med de stora europeiska ekonomierna. Det kostar på och Giorgos Papandreou har valt att avvakta.
Vad händer om Grekland kraschar och tvingas lämna EMU? Allt fler menar att detta vore en rimlig väg att gå. Det finns i dag mycket lite stöd i till exempel Tyskland för ytterligare lån, eller nedskrivningar av befintliga lån med nya villkor som följd. Varför skulle det gå bättre den här gången?
En anonym grekisk företagare säger till Dagens Industri att en finansiell krasch och inställda betalningar ”kan det bli den väckarklocka som av outgrundliga skäl ännu inte ringt. Det kan bana vägen för en ny generation politiker eller en ren teknokratregering.”
På måndag och tisdag möts EU:s finansministrar, huvudsakligen för att diskutera det nya stödlånet till Portugal men också Greklands lån. Förutsättningarna för Portugal är bara marginellt bättre och oundvikligen närmar sig ett avgörande ställningstagande där slutet kan bli ett annat än i tv-programmet. Hela EMU står på spel.