Äldrechocken - ett hjärnspöke?
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Att andelen äldre i befolkningen kommer att öka bestrids inte av någon seriös bedömare. Men följer därav med ödesmässig automatik också att mindre arbete kommer att utföras, dvs att arbetsutbudet sjunker?
Inte nödvändigtvis, hävdar Svenskt Näringslivs chefsekonom Stefan Fölster i en intressant debattartikel i Dagens Nyheter. Scenariot kan visserligen bli verklighet - men endast om vi är stelbenta och fantasilösa nog att låta det ske.
I dag är 17 procent av landets befolkning över 65 år. År 2030 kommer den siffran att ha stigit till 23 procent. Men samtidigt pekar undersökningar entydigt på att människor blir friskare och förblir arbetsdugliga allt längre upp i åren. Inte ens var tionde person i åldern 65-75 år beskriver i dag själv sitt hälsotillstånd som "dåligt", en kraftig minskning under de senaste två decennierna. Lägg till det att andelen fysiskt krävande arbeten minskar ganska snabbt.
Men är det så särskilt många som verkligen vill arbeta efter 65? Hör man inte ständigt talas om att människor vill pensionera sig så tidigt som möjligt, och ligger inte den faktiska pensionsåldern snarare kring 59 år än vid 65?
Fölster pekar på att en Sifo-undersökning som Svenskt Näringsliv och Länsförsäkringar låtit göra visar en delvis annan bild. Yngre vill gärna pensionera sig tidigt, men bland dem som ligger mellan 50 och 65 år ökar intresset för att arbeta längre. Mer än var tionde man säger sig vilja arbeta efter 65-årsdagen.
Frågan blir då hur pass attraktiv den äldre arbetskraften skulle vara. Många av dem tycks tro att det skulle bli svårt att hitta ett nytt arbete - eftersom de är sjuka oftare, inte orkar lika mycket som när de var yngre och "stelnat i gamla tänkesätt".
Men företagarna i den tidigare nämnda undersökningen pekar inte på de problemen, utan uppger att det största hindret är att det är för dyrt att anställa äldre. Det borde inte vara helt omöjligt att göra något åt det, även om det förstås innebär att rådande (van)föreställningar hos det härskande fackligt-politiska maktkombinatet finge utmanas.
Den nya lag som tvingar arbetsgivare att betala 15 procent av sjukpenningen är ett hinder som gör det relativt sett dyrare att anställa äldre.
Ett annat hinder är att den som redan börjat ta ut sin pension och vill arbeta har begränsade möjligheter att få ersättning från socialförsäkringssystemet. Ändå tvingas arbetsgivaren betala en arbetsgivaravgift eller särskild löneskatt för socialförsäkringar, noterar Fölster.
Det känns ologiskt. Personer som vil arbeta efter 65, och sedan de börjat ta ut full pension, borde rimligen få arbeta utan att drabbas av omotiverade socialförsäkringsavgifter - vilket rimligen borde göra det attraktivare att anställa dem.
Det finns också, hävdar Fölster, skäl att fundera över om inte den del av de förtidspensionerade som är kapabla att sköta vardagssysslor och ha ett socialt umgänge borde ges möjligheter att i viss utsträckning komma tillbaka till arbetsmarknaden.
Sammanfattningsvis hävdar Fölster att med rätt politik går det att åstadkomma en bibehållen balans: Visserligen ökad andel äldre, men samtidigt bibehållen arbetsförmåga i samhället. Talet om äldrechocken vill han närmast hänföra till kategorin hjärnspöken.
Kanske är Fölsters betraktelse väl rosig. Möjligen tar han alltför lätt på problemen, inte minst den formidabla uppgift som det innebär att f¨å den konservativa koloss som socialdemokratin utgör i dessa frågor att se att det finns andra möjligheter att lösa problemen med den ökande andelen äldre än att fly till mekaniska skattehöjningar.
Kvar står att de lösningar han skisserar är mycket tilltalande - från både mänsklig och ekonomisk synpunkt.