I ett läge när Systembolagets marknadsandel snabbt sjunker, när privatinförseln och smugglingen av alkohol ökar, när följaktligen alkoholkonsumtionen och därmed även alkoholskadorna ökar kunde man tycka att det borde finnas en viss insikt om att den svenska alkoholpolitiken i sin nuvarande utformning nått vägs ände.
Den enkla sanningen är att verkligheten är förändrad. I vår omvärld är alkoholskatterna lägre, eller väldigt mycket lägre, än hos oss. Man kan köpa sprit, vin och öl mycket billigare eller väldigt mycket billigare i våra grannländer och sedan fullt lagligt ta med sig dramatiskt ökade mängder alkohol hem till Sverige.
Sveriges hittillsvarande alkoholpolitik bygger på att hög alkoholskatt och begränsad tillgänglighet skall bidra till en förhållandevis låg konsumtion och små alkoholskador.
Men den politiken håller uppenbarligen inte längre - och frågan är vad som då skall göras. Det enklaste på kort sikt är givetvis att inte göra någonting alls i förhoppningen att det vi nu upplever är en modefluga och att mönstret skall bli mer normalt igen när väl nyhetens behag gått över.
Alternativet är förstås att med utgångspunkt i dagens verklighet försöka ta ett konstruktivt grepp för att möta dagens utmaningar genom att förändra politiken i en mer realistisk riktning.
Det är syftet med det förslag till nytt alkoholpolitiskt program som folkpartiet i går presenterade. Partiet pläderar, med partiledaren Lars Leijonborgs ord i riksdagsdebatten i går, för "ett dubbelgrepp" inom alkoholpolitiken.
Folkpartiet vill, främst för att rädda monopolet, se en kraftig sänkning av skatten på alkohol ner till finsk och dansk nivå. Men dessutom vill man bland annat ha en massiv informationskampanj, hårdare straff mot smugglare och berusade bilförare, en allmänt stramare attityd.
Detaljer och avvägningar i förslaget kan säkert diskuteras. Men att som övriga partier i går rakt av avfärda detta förslag som "tragiskt" och "skadligt" är exempel på en strutsattityd som inte bådar gott.