Just nu ser det ut som om ungdomsarbetslösheten kommer att bli en de absolut viktigaste frågorna i valet 2014. Regeringen har också genomfört två stora reformer, halvering av arbetsgivaravgiften för unga 2009 och halverad restaurangmoms 2012, som man hoppas ska ge utdelning i statistiken. Hoppas är rätt ord, då ingen riktigt vet.
Tror gör man desto mer, och nästan alltid med ideologiska förtecken. Således tror arbetsgivarna i hotell- och restaurangbranschen att sänkta arbetsgivaravgifter har effekt på sysselsättningen (DN 27/3) medan facket i samma bransch tror att de går till företagens vinster.
Ifau (Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering) är halvvägs i en studie om arbetsgivaravgifterna, och chefen Anders Forslund säger att det är ”ungefär samma andel ungdomar som jobbar före och efter reformen”. Det kan tyda på att effekten varit dålig, men det behöver inte vara så.
Det finns ett grundläggande problem med att utvärdera reformer som genomförs samtidigt i hela landet och gäller hela eller en väl definierad grupp av befolkningen. Det finns ingen grupp att jämföra med. Och jämförelser med andra länder haltar alltid på ett eller annat vis.
Jobbskatteavdraget, lägre skatt på arbete, borde till exempel ge effekt på sysselsättningen, liksom ovan nämnda skatterabatter. Men hur stor effekt? Det är omöjligt att säga, då den enskilt viktigaste förklaringen till ökad eller sänkt arbetslöshet är konjunkturen. Hur hade effekten av jobbskatteavdraget sett ut om inte finanskrisen inträffat, vill man veta, liksom om effekterna av arbetsgivaravgiften varit tydligare utan skuldkrisen. Men det finns inga svar, bara mer eller mindre kvalificerade gissningar.
En mycket kvalificerad gissning, angränsande till visshet, är att ungdomsarbetslösheten dels beror på dålig rörlighet på arbetsmarknaden, dels på att några grupper har mycket svårt att få jobb oavsett konjunktur. Det gäller dem som saknar fullständiga gymnasiebetyg och dem med utrikes födda föräldrar.
Att reformera las (lagen om anställningsskydd) så att den passar unga, och så att äldre vågar byta jobb, vore tämligen enkelt om den politiska viljan fanns. Men viljan finns som vi vet bara hos Folkpartiet och Centern.
De långsiktiga lösningarna för fler jobb till unga, satsningar på skola och integration, kommer inte att ge påvisbara effekter till nästa val, kanske inte ens till valet 2018. Ändå är det den politiken som borde debatteras mer. Vilket parti har den bästa politiken för en likvärdig kunskapsskola? Och vilket parti har den bästa politiken för att ta till vara kraften i ett öppet och solidariskt samhälle?
Tro och vetande på detta område är bättre än spekulerandet om momssatser om man vill vinna väljarnas förtroende.