Den som tror att en liberal grundsyn betyder att skolan ska drivas av privata företag på en marknad har missförstått allt. Liberalism handlar om den enskilda individens livschanser. Marknaden är bara ett av flera instrument och den fungerar inte på alla områden. Adam Smith, den ekonomiska liberalismens grundare, var också en pionjär för statligt engagemang för att ge alla barn en ordentlig skolgång — den fria marknaden skulle aldrig ta hand om den saken.
I svensk politik var skolan ett av de områden som starkast engagerade 1800-talets och det tidiga 1900-talets liberaler. Det första stora resultatet var folkskolestadgan 1842. Medan de konservativa ansåg att statens ansvar borde begränsas till den högre utbildningen ansåg t ex Geijer (efter sitt "avfall" till liberalismen) att folkskolan måste erkännas "som en av statens viktigaste angelägenheter".
Men folkskolan kom inte att motsvara förhoppningarna. Resurserna var små, klasserna stora, lärarna dåligt utbildade och lokalerna ofta urusla. Många som hade råd föredrog privatskolor — men också dessa var ofta undermåliga. Ett parallellskolesystem uppstod där det rådande klassystemet speglades.
"bottenskola" med kvalitet och kunskap för alla är liberalen Fridtjuv Berg, skolminister i Karl Staaffs regeringar vid 1900-talers början. Fridtjuv Bergs vision byggde på "personlighetsprincipen" — en jämlikhetstanke som stod i stark kontrast till den "klassbildningsprincip" som dominerade på högerhåll. För Berg var folkbildning och folkskola en del av demokratiseringen — allmän rösträtt förutsatte kunniga medborgare.
"Lika självklart som man nu efter 1789 finner det, att samhället icke får hålla en rättvisa för förnämt folk och en annan för simpelt folk, lika självklart skall man inom kort finna, att detsamma ej får bjuda en sorts bildning åt fint folks barn och en annan åt simpelt folks", skrev Berg i skriften Folkskolan som bottenskola (1883, utgiven på nytt av Sveriges Lärarförbund 1992).
Kvalitet och kunskaper åt alla och en gemensam skola som bas för olika former av vidareutbildning, inte för att skapa likriktning utan för att erbjuda något bättre än samtidens dåliga alternativ — Fridtjuvs Bergs program blev grunden för många års svenska skolpolitik. Varför då nutidens intensiva debatt om friskolor?
Den förklaring som brukar åberopas handlar om behovet av pedagogisk förnyelse och om krav på större utrymme för profilering. Men jag tror att det finns en mer grundläggande orsak. Många som upplevde den svenska "flumskolan" från 60-talets slut och framåt måste ha känt ett tilltagande tvivel. Gav den gemensamma skolan den kvalitet och de kunskaper som engagerade elever och föräldrar önskade? Uppfyllde staten sin del av "kontraktet"? Och om svaret blev nej så blev alternativen lockande.
Det finns en rad goda skäl för att friskolor måste få finnas och utvecklas — för en del elever erbjuder de större lugn och trygghet, för andra en möjlighet att få utveckla talanger som annars inte stimuleras tillräckligt. För skolsystemet i sin helhet har friskolorna inneburit stimulans och pedagogisk förnyelse. Men de måste vara öppna och tillgängliga för alla och får inte bli reservat för grupper som avvisar ett vetenskapligt förhållningssätt eller vill isolera sig från andra. Principen om "alla barns skola" måste upprätthållas, med hjälp av en läroplan vars grunder är lika för alla skolor.
Men det avgörande är inte vem som driver skolan. En dålig friskola är möjligen dålig på ett annat sätt än en dålig kommunal skola, men dålig är den likafullt. Lika litet som på Adam Smiths tid kan man räkna med att den fria marknaden erbjuder kunskap och kvalitet för alla. Att göra det måste alltid vara en politisk uppgift. Gärna friskolor, men också den vanliga skolan måste vara så bra att de som tar skolarbetet på allvar vill gå där.
Håkan Holmberg
politisk chefredaktör
politisk chefredaktör