Alla barn borde ha rätten att bli skolade för livet, inte bli spolade på startlinjen konstaterar Agnetha Mbuyamba, ordföranden för Riksförbundet för rörelsehindrade barn och ungdomar (RBU), i förbundets senaste årsrapport. Det handlar om elever som många gånger inte får det stöd och den hjälp som de behöver för att nå sina kunskapsmål. Om föräldrar som för en ständig kamp för att deras barn ska få en bra start i livet. ”Jag undrar hur det skulle ha varit om vi varit tysta föräldrar”, frågar sig en av de föräldrar i rapporten, som vågar ställa krav.
Andra föräldrar är mer tveksamma. De vill inte bli betraktade som alltför besvärliga, när de kräver något så självklart som att deras barn ska lära sig något i skolan. Viljan att ställa krav ställs mot rädslan att det ska slå tillbaka mot det egna barnet.
I slutändan spelar det dock ingen roll. Det blir alltid i eleven som får betala priset i någon form.
Risken att barnen inte får tillräckligt med stöd ökar dock om föräldrarna är tysta. De går med på att deras barn placeras i en särskoleklass, trots att det inte finns ett ordentligt underlag till stöd för placeringen. De orkar eller vågar inte protestera, när de ser sina barns framtidsutsikter bli allt mer begränsade, helt enkelt för att ingen på skolan ser deras barns möjligheter, utan bara deras svårigheter.
Men det hjälper inte alltid att ryta ifrån. Föräldrars argument om vilken hjälp och vilket stöd som deras barn behöver ställs mot skolans argument om bristande budgetutrymme. Situationen ser dock inte likadan ut överallt. Förutsättningarna för att ta hand om de rörelsehindrade barnen skiljer sig väsentligt åt mellan kommunerna, skolorna i en viss kommun eller till och med på samma skola.
Många gånger kokar problematiken ned till frågan om det finns ett tillräckligt intresse att se till att den här gruppen av elever får en bra skolgång. Om det finns engagerad och informerad personal, som kan identifiera barnens behov. I dag brister alltför ofta utvärderingen av den hjälp eleverna får. Man vet helt enkelt inte om den hjälper eller stjälper dem.
Det är omöjligt att helt och hållet utjämna skillnaderna i landets olika delar. Men många av skillnaderna går att radera ut om de rörelsehindrade elevernas behov prioriteras. Det går att kräva mer av rektorer och kommuner. Det är till sist och syvende deras ansvar att alla elever ska gå ut ur skolan med så goda kunskaper som möjligt.