Nu är det dags igen. Den politiska veckan på Gotland slår, i likhet med julhandeln, ständigt alla tidigare rekord. Klentrogna utländska besökare undrar hur det är möjligt att skapa ett sådant politiskt intresse – dessutom i lugna och städade former – i ett land där de politiska lidelserna brukar vara begränsade.
Det är lätt att tycka att Almedalsveckan sedan länge blivit för stor och att allt för mycket plats tas av rena pr-jippon med liten anknytning till verkliga politiska problem och konflikter. Men det är naturligtvis i grunden ett mycket högt betyg åt svensk demokrati att ett evenemang av detta slag kunnat växa fram.
Delvis är Almedalen i dag en mötesplats för de politiskt invigda, ett tillfälle att knyta nya kontakter och uppdatera de gamla. Men vid sidan av detta erbjuder också politikerveckan ett unikt tillfälle till politisk bildning och orientering åt vanliga medborgare och väljare. Här agerar alla politiska riktningar av någon betydelse (och en och annan därutöver) sida vid sida. Utbudet av budskap är enormt och många seminarier och debatter håller mycket hög klass.
Däremot är det inte självklart att den politiska veckan kommer att bjuda på några verkliga överraskningar. Ett parti eller en partiledare som vill förändra spelets förutsättningar till sin fördel har givetvis ett bra tillfälle när alla lyssnar – problemet är bara att alla andra har samma tillfälle samtidigt, vilket innebär att effekten kanske uteblir. Partierna planerar i allmänhet i ett längre tidsperspektiv och det ter sig ofta mera naturligt att använda framträdandet på Gotland för att befästa ett budskap som man redan driver också på andra sätt.
Ett valår kan man ofta vänta sig större dramatik – alla är på jakt efter den fråga, den formulering, den nya konfliktlinje som ska ändra förutsättningarna inför valdagen. Året före ett val är det mera sannolikt att partierna agerar försiktigt. Det gäller i första hand att konsolidera ställningarna inför avgörandet om ett år, inte att redan nu föra in något helt nytt element i valkampanjen.
Men några mönster går alltid att urskilja. Allianspartierna kommer givetvis att uppträda gemensamt vid ett lämpligt antal tillfällen, om inte annat så för att demonstrera att man anser alliansen vara mera regeringsduglig än alternativen. Men allianssamarbetet är inte längre någon nyhet och någon ny inspirerande uppgift utöver att försöka behålla makten har man inte kunnat formulera.
Det är också helt naturligt. Det viktigaste nu för de fyra partierna är att påminna väljarna om att de också är partier i sin egen rätt, med egna program och egna prioriteringar och inte bara en del av ett i och för sig framgångsrikt regeringsprojekt.
När det som är nödvändigt att göra för att hålla i gång regeringsarbetet fram till valdagen är gjort så kommer samtliga fyra partier att satsa på sina egna budskap. Sannolikt ökar de just därigenom också chanserna för en fortsatt alliansregering.
Socialdemokraterna kommer att göra vad de kan för att befästa bilden av ett parti som efter en rejäl renovering är berett att ta över regeringsmakten på nytt. Man kommer att göra sitt bästa för att inte provocera tvekande väljare. Detsamma gäller Miljöpartiet, som anar en realistisk möjlighet att till sist få riktiga ministerposter.
All logik talar alltså för att partierna kommer att satsa på säkra kort och spara överraskningarna till ett annat tillfälle. Men till politikens tjusning hör att det så ofta ändå händer något helt oväntat.