Det mest uppmärksammade åsiktsbytet har moderaterna gjort, och det beror på att det skedde så hastigt i samband med att Fredrik Reinfeldt blev partiledare. Slut med häftiga skattesänkningar och krav på ändringar i arbetsrätten! I stället kramar man kollektivavtal och talar vackert om välfärdsstaten.
Bluff, ropar socialdemokraterna, som inte vill bli av med sitt kära högerspöke. Moderaterna har inte ändrat sig, de kommer att visa sitt fula tryne om de får makten. Men det är inte särskilt sannolikt att moderaterna frivilligt återgår till att bli högerspöke, i synnerhet inte om man vinner valet. Om partiet däremot förlorar valet och det inte blir något regeringsskifte kan andra krafter ta över och inriktningen ändras.
Men moderaterna är inte ensamma om att ha ändrat sin politik. Ser man lite längre tillbaka i tiden visar det sig att de flesta har ändrat sig ganska rejält. Folkpartiet, snällismens eget parti, var under Bengt Westerbergs senare tid som partiledare helt inriktat på flyktingar, handikappade och andra som det var synd om. Men numera har folkpartiet förvandlat sig till ett "kravparti".
Nu betonar folkpartiet att det måste löna sig att arbeta. Och man kan inte lita på folks goda vilja utan här måste satsas på kontroller och brottsbekämpning. Ordning och reda i skolan och fokus på kunskaper.
Lika tydliga förändringar har inte kristdemokraterna genomgått, även om man numera gillar både kärnkraft och EU. Gång på gång försöker Livets ord och andra mer sekteristiska grupper ta över makten i partiet, men hittills har partiledningen lyckats hålla dem ifrån sig.
Men centerpartiet har genomgått en total makeover sedan Maud Olofsson tog över som partiledare. Numera är centern inte längre ett intresseparti utan bekänner sig öppet till liberalismen. Det är ett klart borgerligt parti som kramar EU och är federalistiskt med den definition partiet lanserat. Kärnkraften tycks inte riktigt lika viktig att avveckla, även om den återstår som en komplikation för den borgerliga alliansen. Småföretagare har ersatt bönder som partiets målgrupp.
Också socialdemokraterna har ändrat sig. Någon som i dag minns hur Kjell-Olof Feldt inte var vatten värd när han föreslog privata dagis? Redan under Ingvar Carlssons tid avvecklades valutareglering och reglering av kreditmarknaden. Planhushållningen har försvunnit från partiprogrammet. Visserligen knotas det från vänsterflanken. Sjukhus ska inte gå med vinst och friskolor är inte bra etc. Men få skulle argumentera emot beskrivningen att socialdemokraterna har rört sig högerut på senare år. Det viktigaste är ju i alla fall att behålla makten och den finns i mitten. Och mitten har rört sig åt höger.
Vänsterpartiet är ett särfall. Partiledningen har tydligt rört sig åt det kommunistiska testuggarhållet när det gäller uttalanden. Men i den praktiska politiken har man lagt sig platt för socialdemokraterna.
Miljöpartiet har gått igenom en rejäl förvandling från flumparti med kamp mot etablissemanget och eviga debatter om ordningsfrågor på kongresserna till ett vanligt väl disciplinerat parti. Och språkrören kan uppenbarligen kompromissa bort alla kongressbeslut om man får sitta i regeringen, bara man får igenom några symbolfrågor. Makten framför allt.
För att ett parti ska kunna genomföra sin politik måste man ha makt. Somliga perioder står ideologin i centrum, vid andra tillfällen inriktar sig partierna mer på den praktiska politiken, vilket alltid innebär en rörelse mot mitten. Det blir en pendling mellan mer renodlad ideologi och längtan efter makt. Och nu är det makten som gäller.
Gunvor Hildén | Fristående kolumnist