Regeringen inför i dag en godkändgräns på 0,5 poäng för högskoleprovet, där maxpoängen är 2,0. Orsaken till att ribban plockas fram och hängs upp är de allt lägre inträdeskraven till lärarprogrammet. DN har tidigare rapporterat om att 123 personer ifjol kom in på basis av att ha fått 0,1 poäng i högskoleprovet.
För att landa på 0,1 poäng krävs ett fascinerande mått av både okunskap och otur. Hösten 2013 skulle det ha gett 0,4 poäng att välja svarsalternativ ”C” hela vägen. Att en person som klarar sig sämre än en slumpgenerator knappast är lärarmaterial håller nog de flesta med om.
Den nya 0,5-poängsgränsen som – efter en remissrunda – ska träda i kraft i juni nästa år, är därför en välkommen markering. Frågan är snarast om gränsen inte är väl lågt satt.
Högskoleprovet fyller en viktig funktion i utbildnings-Sverige. Det är värt att minnas att de flesta börjar – och genomför stora delar av – gymnasiet som minderåriga. I det skedet av livet kan ännu mycket hända i fråga om, exempelvis, mognadsnivå, motivation och ansvarskänsla.
Elever med en senare utvecklingskurva ges genom högskoleprovet en ny chans att bevisa sin akademiska förmåga. Därmed minskar också risken för att betydelsefull kompetens ska gå förlorad.
Men värdet på ett prov som saknar några som helst krav för godkänt betyg – och som trots usla poäng kan ge en högskoleplats – riskerar att urholkas.
Att tro att ett införande av ”underkänt” i högskoleprovet ska komma till rätta med att så många resursstarka elever väljer bort lärarutbildningen vore dock att bedra sig. När färre kan ta sig in via provkvoten, kan i stället fler ta sig in via betygskvoten. Det betygsmedeltal som krävs för att få börja på lärarprogrammet kommer helt enkelt att sjunka.
I slutändan handlar allting om antalet platser i förhållande till antalet sökande. När efterfrågan är svag, men utbudet stort, sjunker antagningskraven.
Det finns egentligen bara två sätt att komma tillrätta med det här problemet.
Det första är att minska antalet utbildningsplatser, och på det sättet göra det svårare att komma in på lärarprogrammet. En sådan lösning skulle delvis också kunna höja läraryrkets status genom en ren psykologisk effekt. En växande lärarbrist skulle dock följa tätt i spåren.
Det andra är att långsiktigt och medvetet göra det mer attraktivt att jobba som lärare genom andra medel. Här handlar det om att höja lönerna, förbättra arbetsvillkoren och se till att lärare får ägna sig åt det som de verkligen brinner för: att undervisa.
Allt talar för att det är på den senare vägen som Sverige nu med bestämda kliv måste vandra.