Alla "systemskiften" är inte dåliga
Det finns skäl att ge integrationsminister Jens Orback en komplimang. I den särskilda riksdagsdebatten om invand-rarnas utanförskap i går, begärd av folkpartiet och närmast föranledd av skottlossningen mot polisstationen i Södertälje för en månad sedan, försökte han inte hävda att allt är frid och fröjd med integrationspolitiken.
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Men tyvärr tog den intellektuella öppenheten tvärt slut just i det ögonblicket då statsrådet borde ha tagit det logiska nästa steget — nämligen formulerat förslag, eller i varje fall någon fundering, om vad som ytterligare kan tänkas behöva göras, när nu inte den hittillsvarande politiken visat sig räcka.
I stället argumenterade integrationsministern för "tålamod", i och för sig en berömvärd egenskap men kanske ändå inte det man i första hand tänker på när tecknen tämligen entydigt tyder på att utvecklingen i fråga om integrationspolitiken går bakåt. Något "systemskifte" ville statsrådet självfallet inte höra talas om.
Men varför skulle det vara så hemskt med ett "systemskifte" om det nu är så att den politik som just nu drivs inte är framgångsrik utan i stället snarare bidrar till att skärpa problemen?
I mer än två decennier har socialdemokraterna använt ordet "systemskifte" som en skrämselmarkör. Den som talar för "systemskifte" är ute i onda avsikter, för att riva ner Per Albin Hanssons, Tage Erlanders och Olof Palmes fina gamla folkhem.
Men frågan om ett "systemskifte" är bra eller dåligt är naturligtvis helt beroende på vad själva systemskiftet handlar om. Om det t ex är så att borgerliga förslag som syftar till att förbättra förutsättningar för företagande och riva ner de murar till arbetslivet som är särskilt höga för dem som kommer till Sverige från något annat land resulterar i att fler invandrare snabbare får jobb och integ-reras i samhället är det möjligen ett systemskifte. I så fall är det dock ett bra systemskifte som rimligen inte heller socialdemokratin kan ha något emot, i varje fall inte om man ger efter för sina bästa stämningars längtan.
När ett partis första reflex är att misstänkliggöra snart sagt alla konkreta förslag till förändringar som ett fasaväckande "systemskifte" kan det nog i många fall hänföras till intellektuell lättja. Men framför allt är det ett tecken på en förlamande konservatism.
Men den gamla fina oscarianska parollen att "det skall vara gammalt och fornt" är inte mycket att hålla i handen när dagens integrationspolitik skall granskas.
För sanningen är ju inte bara den att de uppsatta målen för integrationspolitiken inte nåtts — utan att utvecklingen går bakåt. Folkpartiet presenterade för ungefär ett år sedan en tung undersökning, beställd från och utförd av Statistiska centralbyrån.
Den visade att antalet utsatta bostadsområden ökat från tre år 1990 till 136 år 2002. Som utsatt definierades ett bostadsområde när det "uppfyllde" följande tre kriterier: Sysselsättningen skall ligga under 60 procent, färre än 70 procent av eleverna som
lämnar grundskolan skall ha uppnått kunskapsmålen och valdeltagandet i senaste valet skall understiga 70 procent.
Så ser den hårda verkligheten ut. Här om någonsin kan man tala om "ökade orättvisor" och "växande klyftor" — begrepp vilka, som alla vet, utgör standardfraser i socialdemokratisk politisk retorik. Men när verkligheten verkligen motiverar dessa ord, då manar det ansvariga statsrådet till "tålamod" och varnar för "svartmålning".
Och stödpartierna försöker fly från debatten genom att skuldbelägga främst folkpartiet för att "utnyttja invandrarna politiskt" (miljöpartiet) eller "piska"och "skuldbelägga" dem som drabbas av diskrimineringen (vänsterpartiet).
De reaktionerna ligger nära till hands när man under många år haft ansvaret för en politik som håller på att haverera och det inte tycks finnas någon beredskap att göra särskilt mycket mer än att skrapa på ytan. Det må vara en begriplig om än bekväm flyktreaktion. Men tänk om Jens Orback i stället fullföljt den självkritiska ansatsen i början av sitt resonemang. Då hade han haft mycken respekt att vinna.