Vissa saker är sig lika år efter år. Lagom till att det första höstregnet faller över Uppsala startar debatten om (bristen på) studentbostäder i Uppsala. Och att döma av undersökningar, nyhetsartiklar och vittnesmål från förtvivlade recentiorer är det extra illa i år. Förr eller senare kommer de flesta dock att hitta en bostad, men bostadsbristen består.
Det är ju inte bara studenterna som söker bostad. Uppsala växer så att det knakar. Bostadsbyggandet hänger inte med. Risken med att fokusera för mycket på studenternas situation är att man fastnar vid endast särlösningar för denna grupp. Ett nytt Flogsta eller Rackarberget gör varken från eller till för de tiotusentals personer som köar för en bostad hos Uppsalahem. Det samma kan sägas om det i övrigt lovvärda initiativet att låta samma bolag köpa Studentstadens drygt 4000 studentbostäder.
Politiker till vänster måste inse att det inte går att kommendera bort problemen genom stora offentliga byggprojekt och regeringsföreträdare måste inse att det krävs mer än ett försiktigt tilltaget skatteavdrag för andrahandsuthyrning för att få snurr på bostadsmarknaden. På kommunal nivå handlar det om planprocesser som inte tar för lång tid och en positiv attityd från kommunledningar. I Uppsala måste den förtätningsprocess av staden som pågått en längre tid fortsätta. Det går fortfarande att fylla tomma ytor i staden, utan att för den skull riskera värdefull parkmark.
Men kommunen kan bara göra så mycket. Det är på nationell nivå de avgörande förändringarna måste ske. Om fler ska uppmuntras hyra ut delar av sin bostad vitt, måste skatteavdraget för hyresintäkterna höjas. I Norge kan till exempel hälften av en privatbostad hyras ut skattefritt. Och för bostadsrättsinnehavare som vill hyra ut måste hyran tillåtas spegla de faktiska kostnaderna för lägenheten.
Det går dock inte att komma ifrån att det inte bara behövs en livligare marknad för andrahandsuthyrning. I expanderande regioner, som till exempel Uppsala, måste det byggas fler bostäder i allmänhet och fler hyresrätter i synnerhet. Kommunen kan som sagt göra sitt genom att upplåta marken, men ska det byggas nya hyresrätter måste det också vara en lönsam affär.
Allmännyttan varken kan, klarar eller bör ta ansvar för lejonparten av bostadsbyggandet. Och även om den skulle kunna det måste ju även kommunala byggprojekt bära sig ekonomiskt.
En sådan förändring, att i praktiken bryta upp bruksvärdesprincipen, vår hyresreglering, är dock alldeles för politiskt känslig för något parti att våga ta i, trots att många sannolikt inser att det behövs. Kanske är det en annan orsak till att studentbostäderna ständigt hamnar i centrum. Särlösningar för studenter är okontroversiellt och lagom utmanande. Att reformera hela den svenska bostadsmarknaden är någonting helt annat.