Alla vinner - alla förlorar
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Innan mars månad är slut ska Ahtisaari trots det lägga fram sin plan inför FN:s säkerhetsråd. Planen, som presenterades redan förra månaden, nämner inte uttryckligen oberoende eller självständighet för Kosovo, men utgör definitivt ett stort steg på vägen dit. Den internationella närvaron i området ska fortsätta men Kosovo ska få både egen nationalsång, flagga, en säkerhetsstyrka på 2 500 man och rätten att ingå förbindelser med internationella organisationer.
De kosovoalbanska ledarna har också varit beredda att acceptera denna plan, antagligen just för att de betraktar den som en färdplan mot full självständighet. Troligen av samma skäl så har de serbiska ledarna motsatt sig den. De vill inte se några förändringar av Serbiens gränser. Autonomi ja, självständighet nej.
Båda parternas inställning är förståelig. Att kosovoalbanerna, som är i stor majoritet i Kosovo och som under lång tid utsattes för hårdför repression från den serbiska sidan, vill göra sig fria, förvånar inte. Och för alla stater, inte minst för det fortfarande så nationalistiska Serbien, är ett krympt territorium naturligtvis en enorm prestigeförlust.
Egentligen är dock varken kosovoalbanernas vinst eller serbernas förlust vid självständighet för Kosovo så självklar. Det lilla och fattiga Kosovo, hemsökt av korruption och brottslighet, kommer inte att få en lätt tillvaro som egen stat. Internationell hjälp kommer att vara nödvändig för lång tid framöver.
Serbien, som självt brottas med stora egna politiska och ekonomiska svårigheter, skulle antagligen klara sig bättre med en problemregion mindre.
Självständighet på sikt för Kosovo ter sig som den mest rimliga lösningen på konflikten om Kosovos status. Men båda parter lär även vid en sådan utveckling få räkna med att både vinna och förlora något.