Östersjön mår alls inte bra. Cirka 55 miljoner människor i Sverige, Finland, Estland, Lettland, Litauen, Ryssland, Polen, Tyskland och Danmark lever kustnära runt det nordliga havet. Det är många kockar, och vi vet ju hur sådant brukar sluta. I den gemensamma kittel – som alla och ingen har ansvar för – kokas en allt giftigare soppa ihop.
I torsdags träffades Östersjöländernas miljöministrar i Köpenhamn. Målet var att enas om kommande utsläppskvoter, samt få till stånd en kraftfull ministerdeklaration för att öka takten på räddningsarbetet. Men det dröjde inte länge innan problem uppstod.
Redan 2007 inleddes det gemensamma Östersjöarbetet genom skapandet av en handlingsplan för ett välmående hav. Senast 2021 skulle god miljöstatus uppnås, sades det då. Men sedan dess har inte mycket hänt.
En granskning från Världsnaturfonden, publicerad tidigare i år, visar att samtliga länder ligger långt efter i schemat. Sverige missar exempelvis målen både vad gäller övergödning och miljögifter. Det är två verkliga huvudpunkter för en friskare framtida Östersjö.
Övergödningen uppstår på grund av att onaturligt mycket kväve och fosfor tillförs Östersjön, bland annat genom läckage från jordbruk och fiskodlingar. Det medför, i sin tur, att algtillväxten ökar. När algerna sedan dör och sjunker till botten konsumerar de mängder av syre och förorsakar bottendöd. På vattnets yta frodas samtidigt cyanobakterier, som bildar giftiga blågröna alger.
Miljögifterna består av både organiska gifter och tungmetaller. Vissa av dessa har förmågan att lagras i biologisk vävnad, ackumuleras över tid och sprida sig uppåt i näringskedjan. Det marina livet förgiftas och fortplantningsfömågan störs. Gifterna kommer bland annat från: industrins utsläpp, bekämpningsmedel inom jordbruket, bottenfärg till båtar samt nedspolade hushållskemikalier.
Allvaret i det här borde inte vara svårt att inse. Gravida och barn rekommenderas inte längre att äta fisk från Östersjön. På sommarhalvåret flyter illaluktande algmassor omkring och badstränder stängs. Artrikedomen minskar. Havet omkring oss håller sakta men säkert på att dö.
Torsdagens ministermöte skulle alltså bli en viktig pusselbit i kampen för att rädda Östersjön. Och trots motsträvighet från Polen lyckades ländernas också enas om utsläppskvoter för jordbruket. Värre blev det gällande kväveutsläppen från sjöfarten, där Ryssland satte sig på tvären. Sveriges miljöminister Lena Ek (C) kommenterade situationen till TT: ”Det är en väldig dramatik. Förhandlingarna har brutit samman och Rysslands chefsförhandlare står nu i ständig kontakt med regeringen i Moskva.”
Till sist fick ministrarna ändå till stånd en deklaration, men sjöfartens kväveutsläpp lämnades utanför.
Flertalet miljöorganisationer beskrev samtidigt mötet som ett misslyckande, och menade att målet om god miljöstatus 2021 känns allt mer avlägset. Bland annat sade Gunnar Norén, generalsekreterare för Coalition Clean Baltic, att: ”Dagens resultat visar att Östersjöländernas arbete med att förbättra havsmiljön är långt ifrån tillräckligt ambitiöst”.
Det är lätt att hålla med. Att samtliga länder missar sina mål – och svårigheten att enas om nya sådana – tyder på oroväckande stor politisk svaghet i en fråga som direkt eller indirekt berör mängder av medborgare. Rysslands arrogans ska vi då inte ens tala om.
Till syvende och sist kan vårt gemensamma hav aldrig anses vara värt att offra för kortsiktiga kommersiella intressen inom jordbruket och sjöfarten.