Allians med aptit
För i år 17 år sedan föll Berlinmuren. För 15 år sedan föll Sovjetunionen sönder och samman. Våra nära grannländer Estland, Lettland och Litauen återfick sin frihet. Förutsättningarna för Sveriges utrikes- och säkerhetspolitik föränd-rades i grunden.
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Det är numera till och med så att Sverige i säkerhetspolitiska sammanhang samarbetar nära med Nato. Den tidigare närmast totala beröringsskräcken inskränker sig numera till ett irrationellt usch och fy till tanken på att Sverige skulle besudla sig med medlemskap i denna framgångsrika säkerhetsorganisation.
Just i den sistnämnda frågan lär det inte bli någon skillnad om Sverige skulle få en ny regering i höst. Partierna i alliansen uppvisar en provkarta på olika attityder till Nato, med folkpartiet som pådrivande i medlemskapsfrågan och centern som broms-kloss — med de bägge övriga borgerliga partierna däremellan.
De borgerliga partierna må ha lite olika tyngdpunkter i sin utrikespolitiska framtoning — men som den i går i Sälen framlagda gemensamma rapporten om Alliansens utrikes- och säkerhetspolitik visar finns det en stark samsyn i såväl problemformuleringar, förslag till åtgärder som, kanske viktigast, i synen på utrikespolitikens utgångspunkter.
Rapporten — med det omständliga namnet Sveriges nordiska, europeiska och globala engagemang i en föränderlig värld — är välskriven, fylld med intressanta fakta, relevanta problemformuleringar och goda förslag. Inte minst ger den ett intryck av aptit på uppgiften.
Utrikes- och säkerhetspolitiken är, som alla vet, endast undantagsvis ett partipolitiskt slagfält. I huvudfrågorna är enigheten tvärs över det partipolitiska fältet stor. Så mycket viktigare blir då frågan om med vilket handlag och engagemang som utrikespolitiken sköts, eftersom det kan göra skillnad för resultatet.
Och då är det bara att konstatera att den svenska utrikespolitiken är en mycket konservativ verksamhet, såväl i fråga om form som substans. I stor utsträckning är detta ofrånkomligt, om inte rent av önskvärt. Långsiktighet och uthållighet är en dygd, hastiga kast och improvisationer en styggelse.
Ett problem, som bidrar till att stärka den konservativa prägeln mer än vad som är nyttigt, är dock att ett enda parti under så lång tid helt dominerat utrikespolitiken. Socialdemokratins utrikespolitik har sina rötter i
en annan tid. Det kalla kriget med den s k neutraliteten. Den ensidiga inriktningen på tredje världen och de kvantitativa aspekterna på biståndet. Den totala tystnaden om Baltikum.
De borgerliga har inte en lika tung och hämmande ryggsäck från det förflutna. Det gör att de kan se med friskare ögon och öppnare sinne på de möjligheter som den nya tiden ger, utan överdriven sentimentalitet över det förflutna.
Tydligast märks denna starkare borgerliga ambition i Europapolitiken. Europaparlamentarikerna Cecilia Malmström (fp) och Anders Wijkman (kd) var vid presskonferensen starkt kritiska mot den svenska regeringens passivitet i EU-sammanhang. Och med tanke på att EU är en helt central arena för den nya tidens svenska utrikespolitik är det som påtalats ingen liten brist.
Av de tre partier som utgör dagens majoritet vill två helst inte vara med i EU. Alliansmodellen med fyra engagerade och positiva partier förefaller vara en bättre modell för svensk utrikespolitik.