Ledare: Alliansen 2014 -tredje gången gillt?

Under våren har oppositionen lärt sig att kasta grus i regeringens maskineri. Det har till och med mumlats om att den parlamentariska situationen skulle kunna leda till nyval. Det är dock osannolikt eftersom få partier skulle vinna på det. Alliansen vill inte ha nyval i ett läge där två partier riskerar att åka ut och S, MP, V, och C vill låta sina partiledare bli varma i kläderna och få tydlig profil innan det är dags för val.

Dessutom verkar det som att de ekonomiska oroligheterna i omvärlden ger regeringen en möjlighet att rädda ansiktet, genom att de är ett argument att inte lägga fram ett femte jobbskatteavdrag i höstens budget. Prognosen är därmed god för en fortsatt alliansregering fram till 2014.

Men sedan då? Med flera småpartier permanent parkerade nära fyraprocentsgränsen finns många orosmoln vid horisonten. Både inför 2006 och 2010 års val diskuterades gemensamma listor för Alliansen. Det avvisades från partihögkvarteren, men frågan lär komma tillbaka.

Med krympande avstånd i åsikter mellan de fyra partierna blir det allt svårare att undvika politisk kannibalism i regeringslägret. Man använder allt större kraft på att diskret norpa röster från varandra. Det föder behov av profilering och skapar lätt sprickor inom regeringen, allt större ju närmare valet vi kommer.
En variant som säkert kommer att diskuteras är valkartell med bibehållna partilistor. Med andra ord fyra skilda valsedlar för de olika partierna, men alla med gemensam rubrik: Alliansen.

Valkarteller förekom ofta under första hälften av 1900-talet. De tillämpades främst av de borgerliga men några gånger också av socialdemokrater och kommunister. På den tiden missgynnades småpartier kraftigt av valsystemet.
Modellen rubrik och underrubrik på valsedeln är inte längre tillåten. Men det finns andra sätt att markera partifärg. Junilistan försåg sina kandidater med beteckningar som (S), (M) och (FP). Det retade gallfeber på de andra partierna men godkändes av Valprövningsnämnden.

Inget hindrar då rimligen fyra olika Allians-valsedlar när varje kandidat får en partibeteckning efter namnet. En skog parenteser med M, FP, C eller KD ger en tydlig vink om vilken lista det handlar om.

Ibland kommer invändningen att valkarteller skulle vara mindre demokratiskt än separata partier. I nuläget finns det däremot argument som talar för att det skulle vara mer demokratiskt, eftersom det blir tydligare vilka som verkligen stödjer åsikterna som exempelvis KD har och vilka som stödröstar för att rädda Alliansen.

Det finns förstås några komplikationer. Med den sänkta tröskel för personval som gäller från nästa riksdagsval kan möjligheterna till direktval påverkas. Det innebär att det krävs många fler kryss för en ledamot att bli personvald och dessutom att kandidater från olika politiska partier tävlar med varandra.
Dessutom finns en ekonomisk aspekt. Varje parti får i dag ett kanslibidrag som består av en del grundbidrag per parti, i dag cirka 5,8 miljoner, och en del baserat på antal riksdagsledamöter. Pengarna är grundbulten i partiernas ekonomi och går till allt från personal till valkampanj. Om Alliansen ingår i valkartell lär partierna behandlas som ett enda parti, vilket skulle innebära en hård smäll. För de partier som skulle tappa riksdagsledamöter blir smällen ändå större. Och tyvärr är pengar även för partier viktiga för att synas, oavsett om det handlar om möjlighet att kunna anställa de bästa tjänstemännen, göra en ny hemsida eller reklam i TV4.

Men plus-sidan är inte att förakta. Fyraprocentsspärren sätts ur spel och oron att Alliansen faller på att rösterna för en eller flera småpartier inte räknas försvinner med den. Handlade det bara om att garantera regeringens fortsatta liv talar mycket för valkartellen som strategi. Men utöver den ekonomiska aspekten är partier sega strukturer med ett rikt inre liv. Där finns många krafter som slår vakt både om traditioner och framtida handlingsfrihet. Så grundtipset är nog givet: Allt fortsätter som förr.