Fyra allianspartier har hållit var sin partistämma under hösten. Nu kan väl alliansen satsa gemensamt på att vinna valet? Men riktigt så enkelt är det inte.
Alliansen är inget parti. Om den vore det skulle dess chanser att vinna val sannolikt bli mindre. Eller, för att uttrycka det annorlunda, alliansens möjlighet att fortsätta regera beror till mycket stor del på vilket politiskt utrymme de mindre partierna kan skapa åt sig själva.
Moderaterna har gått långt i anpassning till alliansbröderna och – mer förvånande – till Socialdemokraterna. Det finns väljare som frågar om partiet numera har något annat program än att sitta vid makten. Samtidigt har den stora moderata dominansen gjort att de övriga partierna lätt framstår som sidoorganisationer för att bevaka den ena eller andra specialfrågan – jordbruket, skolan eller familjepolitiken. En del debattörer har också beskrivit denna ordning som naturlig och önskvärd.
Men politik handlar inte bara om att sitta vid makten. Man kan vinna val på väljarnas leda eller misstro inför alternativen, men i längden måste man kunna vinna människors aktiva engagemang för värderingar och idéer som gäller mer än bara det mest dagsaktuella. Här har alliansen i dag uppenbara problem – liksom för den delen Socialdemokraterna. Och när huvudalternativen ter sig mer eller mindre utbytbara skapas också utrymme för extremister.
Centern har under året försökt lansera sig som ett principfast liberalt parti. Men haveriet med idéprogrammet har skadat förtroendet. Kristdemokraterna skulle kunna ha en given idépolitisk nisch. Men inbördeskriget mellan Göran Hägglunds anhängare och de som vill vrida partiet kraftigt i värdekonservativ riktning gör att identiteten ändå blir dubbel.
Folkpartiet har inga interna problem av det slaget och har en betydligt stabilare liberal identitet än den som återspeglades i Centerns idéprogram. Men allianskonstruktionen gör ändå att partiet har nästan lika svårt att hävda sig som C och KD.
Folkpartiet misslyckades med att befästa det tillfälliga övertag bland de borgerliga partierna som man hade efter valet 2002 – säkerligen för att man misstolkade orsakerna till valframgången. ”Kravpolitiken” var motiverad i den del som handlade om skydd mot brott och kunskap och arbetsro i skolan, men det olycksaliga språktestet och andra likartade signaler kom under en period att nästan tränga ut bilden av partiets verkliga idégrund. En diskret rörelse i motsatt riktning har nu pågått i flera år. För många bekräftades återgången till de värderingsmässiga rötterna när Bengt Westerbergs tidigare stabschef Maria Arnholm i våras återinträdde i politiken som jämställdhetsminister. Nu kommer jämställdheten att vara en av de frågor som inför valet 2014 ska sätta bilden av FP som ett parti med andra ambitioner än bara att stå för skolpolitiken i en alliansregering.
Någon viktigare uppgift än denna har knappast Jan Björklund under det år som återstår till valet. Folkpartiets opinionsläge är bara marginellt bättre än Centerns och Kristdemokraternas och behovet av en breddning är akut. Sakpolitiskt kan detta inte heller vara särskilt svårt att åstadkomma – Folkpartiet har genom åren haft en avgörande roll för lösningen av en rad tunga politiska frågor och ambitionen att vara ett parti med ett heltäckande och väl genomarbetat program har aldrig ifrågasatts. I den värderingskris – med ett uttryck av EU-minister Birgitta Ohlsson – som både Sverige och andra delar av västvärlden i dag genomgår borde det finnas en viktig roll att spela för ett parti med Folkpartiets traditioner och idégrund.
Men det gäller också att ta för sig och skapa ett utrymme för det man vill säga. Alliansen var bra när den skapades – något måste göras för att bryta det långa socialdemokratiska maktinnehavet. Nu kan vi stå inför en situation där ingen av de traditionella partikombinationerna räcker för att ge underlag för en majoritetsregering. Då blir de enskilda partiernas grundvärderingar och politiska förmåga åter viktigare.