Den stora partisympatimätningen från Statistiska centralbyrån (SCB) blev inte vad regeringspartierna hade önskat sig. I strid med den senaste tidens mätningar var oppositionen återigen i ledning. Det har i sin tur föranlett en del märkliga kommentarer från allianshåll.
När man läser vad vissa borgerliga politiker skriver, till exempel ordföranden för Centerpartiets ungdomsförbund Magnus Andersson, undrar man hur det är ställt med verklighetsbilden. Han gör ett stort nummer av att en senare period troligtvis hade gett Alliansen bättre siffror. Och det stämmer förmodligen. Men Andersson glömmer något som för honom borde vara ännu viktigare - hans eget parti. Att Centern ligger illa till i SCB:s mätning kan knappast skyllas på mätperioden, stödet är snarlikt även i mer regeringspositiva undersökningar.
Maud Olofsson delar det tuffa läget med Göran Hägglund och Jan Björklund. Men KD har sina trogna väljare och FP:s siffror är hela tiden snäppet högre. Samtliga tre partier bör dock fundera noga över Alliansen och regeringssamarbetet. Någonstans går gränsen för när samarbetet blir mer av en belastning än en tillgång, när den egna partiidentiteten drunknar i det gemensamma allmänborgerliga budskapet. Gränsen är kanske inte överskriden än, men partierna befinner sig inte långt därifrån.
Inte ens för det största regeringspartiet är det entydigt positivt med ett allt starkare formellt och informellt valsamarbete. Visserligen har det än så länge lett till ett ökat stöd för Moderaterna. Men Fredrik Reinfeldts parti kan inte vinna regeringsmakten ensamt. Det räcker med att ett av de andra partierna hamnar under spärren och maktskiftet är ett faktum.
Enandet av borgerligheten och valsegern 2006 har gjort ett så starkt intryck på många att de nästan verkar ha glömt bort sitt eget parti. Magnus Andersson vill förstås att Centern ska lyckas i valet, men genom att uttala sig på det sätt han gör uttrycker han en övertro på Alliansen. Mer samarbete är inte alltid bättre samarbete. Förutsättningen för Alliansens framgång är fortfarande att det är ett samarbete mellan fyra självständiga partier.
Även Maud Olofsson erkänner mellan raderna i en DN-intervju att partiet varit för mycket byggsten i Alliansen och för lite sin egen rörelse. Det är så dags. Valet är mindre än hundra dagar bort. Ska regeringen sitta kvar måste den inse att Alliansen, hur viktig den än må vara, består av fyra partier - och att det är dessa som ska vinna valet.