Under Almedalsveckan har kritiken mot Moderaterna blivit allt mer öppen och frekvent. Ett tydligt exempel är biståndspolitiken. Biståndsminister Gunilla Carlsson (M) vill införa en hårdare styrning och ökade krav på resultat för det svenska biståndet. Men FP, C och KD är skeptiska. De tror inte att man kan kräva redovisning av varje krona och de är också oroade över att politiken kan bli alltför kortsiktig. I en kommentar till Ekot konstaterar exempelvis EU- och demokratiminister Birgitta Ohlsson (FP) att ”resultat så klart är viktigt, men man får ju inte kasta ut barnet med badvattnet, för det är också viktigt att vara uthållig.”
Det här är naturligtvis kritik som har förekommit en längre tid. Men tidigare har den dryftats internt. ”Du skulle bara veta hur det går till på partiledaröverläggningarna”, konstaterade exempelvis FP-ledaren Jan Björklund i veckan. Utåt har alliansens företrädare dock lojalt ställt sig bakom regeringens politik.
Annat var det efter valet 2006. Under en tid var allianspolitikerna sin egen regerings värsta kritiker. De var till synes oförmögna att växla över från sin roll som oppositionspolitiker till lojala allianspolitiker. Resultatet var förödande för det då bräckliga alliansbygget. Det fanns således anledning att hantera kritiken internt och visa upp en enad front utåt.
Med åren har dock alliansen som begrepp blivit större än de enskilda partierna. Det har gynnat Moderaterna som mycket medvetet bidragit till att de andra allianspartierna blivit enfrågepartier, genom att ta ett allt större politiskt utrymme. Med tanke på att Moderaterna inte visar några tecken på att stiga åt sidan och låta FP, C och KD ta större plats i debatten är det inte underligt att de tänkt om och än en gång börjat markera sitt oberoende. Moderaterna måste vänja sig vid att bli nafsade i hälarna.
Tidpunkten är väl vald. Under den mellanvalsperiod, som vi nu befinner oss i är det relativt riskfritt för FP, C och KD stärka sina egna politiska plattformar. Inför valet 2014 kommer sannolikt leden att slutas och samförståndet inom alliansen åter bli dess signum.
De är visserligen långt ifrån ense om allt, men alliansens företrädare har gång på gång visat att de är kapabla att nå hållbara kompromisser i så gott som alla brännbara frågor.