Alliansen visar upp sig
LEDARE. Är det för tidigt? Den frågan ställer sig givetvis alla borgerliga partiledningar inför fyrpartialliansens märkbara framgångar i opinionsmätningarna. Säkert fanns den med också i går när partiledarna mötte entusiastiska åhörare bl a i Uppsala, Västerås och Göteborg.
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
MEN DET ÄR OCKSÅ lätt att föreställa sig den kritik som hade uppstått om inte partierna i god tid före 2006 års val hade försökt etablera bilden av ett samlat och trovärdigt reger-ingsalternativ. Och med den brist på inspirerat ledarskap som regeringen i dag uppvisar så är det oppositionens demokratiska plikt att visa att man tillhandahåller ett alternativ och att göra innehållet i detta så bekant för väljarna som möjligt. Sådant kräver naturligtvis tid.
Är det bara i Sverige som oppositionens strävan att ta över regeringsmakten ibland beskrivs som om det vore fråga om något farligt, onaturligt eller lättsinnigt? Växling vid makten är ju en del av demokratins idé — den mekanism som gör att risken för maktmissbruk och korruption minskar och som stimulerar debatt och förslag till nya lösningar av viktiga samhällsproblem.
Alla regeringar nöts ned. De drabbas av idétorka, låter sig låsas av prestigehänsyn eller förfaller till passivt administrerande medan verkligheten utanför regeringskansliet förändras. Och när det händer bör de bytas ut. Hade det varit val i höst så talar mycket för att de fyra borgerliga partierna hade vunnit med ganska bred marginal.
EN FÖRKLARING till det opinionsläge som rått under våren är sannolikt alliansen i sig. Tidigare har en del debattörer velat lösa borgerlighetens problem genom en sammanslagning av de fyra partierna till ett. Men det går knappast att med bevarat väljarstöd samla både konservativa kristdemokrater och radikala socialliberaler i en och samma partiorganisation. Den åtgärd som skulle öka borgerlighetens gemensamma vinstchanser riskerar i stället att minska dem.
Allianskonstruktionen är annorlunda. Partierna kan bevara de särdrag som gör att de bildats och lever vidare, samtidigt som de deklarerar ett gemensamt mål och förbinder sig att avstå från angrepp på varandra. Svåra frågor diskuteras i arbetsgrupper och på seminarier med målet att i god tid före valet komma fram till de minsta gemensamma nämnare som krävs för en fungerande regeringspolitik. Risken för interna svekdebatter minskar och chanserna att vinna väljare som vill ha ett alternativ som klarar av att regera ökar.
Ändå finns en oro för att alliansmodellen inte ska hålla för de påfrestningar som kan uppstå närmare valdagen, då varje parti kan tycka sig se chanser till stora röstvinster för egen del genom att profilera sig hårt mot något annat. Men frågan är om inte den dynamik som alliansen i sig skapar snarast verkar åt motsatt håll — den som söker strid inom alliansen riskerar att förlora mer än vad som till äventyrs kan vinnas. I så fall kommer socialdemokraterna hela vägen fram till valdagen att konfronteras med ett alternativ som framstår som mera enigt och regeringsdugligt än den rödgröna konstellation som i dag ska leda landets öden.
DEN BORGERLIGA alliansen kommer givetvis — som i alla valrörelser — att avkrävas besked i förväg om varje detalj som kan tänkas komma upp på en ny regerings dagordning. Och vissa luckor eller blottor kommer säkerligen att finnas kvar ännu om ett år.
Men de flesta av oss väljer sannolikt reger-ing efter den bild vi får av politikens huvudriktning. Och här har allianspartierna redan gjort en stor del av hemläxan. Det är rimligt att räkna med att en ny borgerlig regering, oavsett hur stort vart och ett av de fyra partierna blir, kommer att sänka skattetrycket, stimulera arbete och företagande för att den vägen trygga välfärdens ekonomiska bas samt ägna stor kraft åt att återupprätta kunskapsmål och trygg arbetsmiljö i skolan.
Ingen regering har någonsin lyckats uträtta allt den hoppats och en borgerlig reger-ing blir inget undantag. Men det som allianspartierna vill uträtta är angeläget. Det vore bra för Sverige om de fick chansen.