Allt värre i Irak
Ockupationsmakten måste ta sitt ansvar för att skapa ordning och säkerhet i Irak. Militära förstärkningar kan aldrig utgöra den enda lösningen. Det behövs fler poliser, ingenjörer och tjänstemän som arbetar för att få landet på fötter igen. Det är när vardagslivet fungerar normalt som extremisterna tappar mark.
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Det låter sig också sägas att det inte sällan förekommer i nutida krig och väpnade konflikter att helgedomar används både som vapenlager och tillhåll för stridande grupper, liksom att militära förband ofta förskansar sig i bostadsområden och på
så sätt använder sig av civila som "mänskliga sköldar".
Man kan sedan i propagandan visa upp dödade och skadade civila vuxna och barn och på så sätt piska upp stämningen mot fiendens förmenta omänsklighet, trots att man själv noga taget är minst lika skyldig.
Problemet är att USA därmed hamnar i rävsaxen. Man försöker värja sig med försäkringar, i sak ofta korrekta, om att man bombar så precist och skonsamt som möjligt. Men det är en mycket otacksam argumentation att driva, eftersom civila förluster är oundvikliga i krig — och för dem som drabbats av förlusten av nära anhöriga är det ingen tröst att ännu fler kunde ha drabbats.
USA:s plan var att ta kontrollen över Irak för att sedan lämna över makten till en irakisk interimsregering vid halvårsskiftet.
Till nyligen tycktes detta scenario inte heller helt orealistiskt. Säkerhetsläget var visserligen dåligt, men det fanns ändå tecken på små förbättringar av vardagssituationen i Irak. Nu riskerar allt detta att omintetgöras.
Slutsatsen är dock inte att USA, Storbritannien och de övriga länderna i koalitionen nu skall låta sig skrämmas i väg från Irak och låta landet sjunka ner i fullständig anarki. Det vore ett om möjligt ännu värre svek än det som USA 1991 utsatte Iraks shiamuslimer för.
Irak förtjänar demokrati och fred efter decenniers umbäranden i diktatur och krig. Världssamfundet måste ha styrka och tålamod nog att åstadkomma det.