Valen i de gamla östtyska delstaterna Brandenburg och Sachsen, inger olust långt utanför Tysklands gränser. Kommunister och nazister vann på de demokratiska partiernas bekostnad.
Den utlösande faktorn var regeringen Schröders försök att sätta fart på den stillastående tyska ekonomin, bl a genom besparingar i Tysklands ytterst generösa välfärdssystem. Behovet av reformer är svårt nog att ta till sig för många i västra Tyskland. I öst, där arbetslösheten är hög, uppfattar många Schröders paket som ett brott mot de löften som ställdes ut vid Tysklands återförening.
Den bistra sanningen är att det f d Östtyskland först nu konfronteras på allvar med sådana ekonomiska realiteter som grannländerna tvingades möta redan för tio år sedan.
Något alternativ till återförening av det delade Tyskland efter murens fall 1989 fanns aldrig - folket krävde det och den östtyska staten kollapsade i snabb takt. Men återföreningen fick samtidigt ett antal oavsedda sidoeffekter.
En sådan var att östtyska lågproduktiva företag aldrig fick tillräckligt med tid för att anpassa sig till konkurrens och nya kvalitetskrav. En annan var att växlingskursen 1:1 från östmark till västmark - som förmodligen var politiskt ofrånkomlig - drev upp kostnaderna. En tredje var att privatiseringen många gånger gjorde att östtyska företag försvann i stället för att drivas vidare med nya ägare. Därtill infördes det västtyska välfärdssystemet i sin helhet - också det säkert en politisk nödvändighet - samtidigt som möjligheterna att finansiera det för hela Tyskland försämrades.
Vägledande för både den borgerliga regeringen Kohl och för den dåvarande socialdemokratiska oppositionen var att de f d östtyskarna inte skulle känna sig särbehandlade efter återföreningen. Ändå är det just det som många nu gör. Men man bör minnas att tyska delstatsval ofta fungerar som protesttillfällen och att resultaten därifrån långt ifrån alltid upprepas på riksnivå.
Först om de vanliga oppositionspartierna, CDU och FDP, hade stärkts på SPD:s bekostnad hade det varit riktigt farligt för regeringen Schröder. Nu straffades alla lika, eftersom alla står för i grunden samma insikter om vad som krävs för att Tysklands ekonomi ska komma i gång på nytt.
Också för det gamla Östtyskland ligger det bästa framtidshoppet i att reformerna verkligen genomförs.