Socialdemokraternas nya ledarduo, Stefan Löfven och Magdalena Andersson, skiljer sig från sina föregångare. De framstår som lika kompetenta som Mona Sahlin och Thomas Östros, men inte lika gnälliga. Genom att inte anklaga regeringen för världens alla sorger och bedrövelser vinner de respekt och blir också svårare att bemöta för regeringen. Gårdagens debattartikel i DN om jobben innehåller både beröm till alliansen och en klädsam självkritik.
Där finns inga konkreta förslag. Vägen till jobb man beskriver ligger helt i linje med regeringens egen arbetslinje och udden riktas lika mycket mot äldre S-regeringar som ”varit för dåliga på att betona människors eget ansvar för att göra sig anställningsbara”. Det Löfven och Andersson här vill förmedla är alltså ingen bidragslinje, inget batteri av arbetsmarknadsåtgärder, utan en linje som ställer krav på arbetstagarna.
När den förre ledaren av industrifacket slår fast att jobben ska komma i företagen och att välfärden är helt beroende av ett blomstrande näringsliv, distanserar han sig från delar av arbetarrörelsen. Men signalen till regeringen är tydlig: vi tänker göra som ni, och vi tänker göra det bättre så att jobben blir fler. Om de lyckas, eller ens får chansen, är förstås en helt annan sak.
I en passus kan de dock inte hålla sig, utan låter den gamla oppositionsretoriken skymta fram. Enligt Löfven/Andersson har långtidsarbetslösheten stigit med 175 procent under sex år med alliansen. Siffran har man hittat genom att välja det nya begreppet ”utan arbete i minst två år” som infördes i höstas. Det tidigare begreppet för långtidsarbetslöshet (öppet arbetslös i minst sex månader) visar på sjunkande siffror de senaste åren.
Det finns flera anledningar till att antalet som varit utan jobb riktigt länge ökat. En är konjunkturen, då de som står längst från arbete har det allra svårast i lågkonjunkturer som 2008–2009 och 2011–2012. En annan är att antalet förtidspensionärer minskat med 150 000 från 2006 till 2011. En del av dessa finns kvar i sjukförsäkringen, medan andra står till arbetsmarknadens förfogande och just nu har svårt att hitta jobb. S-ledningen ger dem ingen hjälp på vägen utan tappar i trovärdighet med sitt bollande med siffror.
Rent konkret måste nu regeringen svara på utmaningen från S. Redan om några veckor, i vårens skuggbudgetmotion, kommer förslag om en innovationspolitik och satsningar på jobb till unga. Det är bra för väljarna att det finns politiska alternativ. Det är egentligen bra för regeringen också som nu måste bryta den förlamning som kännetecknat arbetet på senare tid. Att drömma sig tillbaka till Håkan Juholt och Tommy Waidelich är ingen idé. Det stod tidigt klart att dessa två, med en kombination av gnäll och inkompetens, skulle bli en parentes i S-historien. Nu är det allvar igen.