Ambitioner och anslag
Vi skall ha ett försvar anpassat efter behoven. Det skall vara modernt, användbart och kompetent. De allmänna formuleringarna trängdes med varandra när försvarsminister Leni Björklund i går lade ut texten om det kommande försvarsbeslutet på Folk och Försvars rikskonferens i Sälen. Konkreta besked lyste med sin frånvaro.
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Denna brist på konkret underlag hindrade dock varken miljöpartiets Lars Ångström eller den blivande vänsterledaren Lars Ohly från att formulera överbud så att det stänkte om det. Ångström vill på ett bräde fördubbla försvarets internationella verksamhet och Ohly vill satsa mer på värnpliktsutbildning och övningsverksamhet. De lät, för att citera en fyndig formulering av Gunnar Hökmark (m), som ett par frustande majorer".
Samtidigt vill båda skära bort ytterligare några miljarder från försvarets budget. Men det är rätt uppenbart att utökad verksamhet kostar mer pengar, inte mindre. Dessa överbud bär vältaligt vittnesbörd om den nonchalans och det lättsinne som i stora delar präglar vänsterns och miljöpartiets inställning till försvarsfrågan.
Det är väl djupast sett också förklaringen till att försvars- och säkerhetspolitiken inte ingår i det organiserade samarbetet mellan regeringen och dess stödpartier. För regeringen återstår att söka sig samarbetspartner på andra håll. Det blir inte så lätt, även om den principiella uppslutningen bakom den pågående omvandlingen från ett brett invasionsförsvar till ett smalt men vasst insatsförsvar är total från partiernas sida.
Möjligen kan man också spåra en djupnande insikt om att det militära försvarets grunduppgift måste vara just militär — och att detta förblir ett viktigt och omistligt inslag i säkerhetspolitiken. Men synen på den ekonomiska verkligheten
divergerar avsevärt. Skillnaden sträcker sig från stödpartiernas sorglösa överbud till moderatledaren Fredrik Reinfeldts mer verklighetsförankrade konstaterande att kostnaderna för den kommande försvarsbeslutsperioden är helt låsta av tidigare åtaganden.
I en programpunkt som handlade om nuläget i reformprocessen framkom bekymrade synpunkter från aktiva officerare om det allvarliga i att övningsverksamheten nu under några år minskat i omfattning. Det är ganska allvarligt med tanke på moderatledaren Fredrik Reinfeldts, av ingen bestridda, konstaterade att "vi uppträder i skarpt läge med militär trupp oftare nu än tidigare".
Den allmänna uppfattningen tycks vara att försvarsmakten gör ett gott arbete internationellt. Samtidigt förefaller vi närma oss en nedre gräns för hur mycket man kan dra ner på övningsverksamhet utan att våra möjligheter att verka internationellt skadas.
Så ser dilemmat ut. Rimligen behöver försvarsanslagen ökas något för att Sverige både skall kunna genomföra omställningen inom rimlig tid och säkra kvaliteten på de internationella insatserna. Sänkta anslag går inte ihop med de ambitioner för försvarets räkning som så frikostigt proklamerades från flertalet partier i går.