Det är likadant varje höst. När Uppsalaborna återvänder till sina jobb, skolor och universitet efter sommaren känns stadens trafikinfarkt värre än någonsin. Irriterade och stressade bilförare fräser i väg i racerfart när de fått stå flera omgångar framför rödljusen. Cyklister tar sig fram, ibland som om de hade huvudet under armen (eller snarare på pakethållaren) och fotgängare kliver ut i gatan utan att se sig för. Det känns stundtals som om alla regler för vettigt trafikbeteende var satta ur spel och det är en gåta att inte fler olyckor inträffar.
Självfallet har var och en ett personligt ansvar för sitt beteende i trafiken. Det är bilistens ansvar att se till att han eller hon bromsar in i god tid framför trafikljuset så att ingen risksituation uppstår. Det är cyklistens ansvar att hålla sig på därför avsedd plats på gatan eller på cykelbanan och det är gångtrafikantens skyldighet att vara försiktig på övergångsställen och inte kryssa mellan bilarna i rusningstrafik.
Men det anarkistiska trafikbeteendet underblåses av att stadens trafikmiljö inte är anpassad efter dem som befinner sig där. Konflikter, trafikslagen emellan är så att säga inbyggda i gator och vägar. Samtidigt ska dock sägas att det sker just nu mycket som är ägnat att förbättra trafikmiljön. Det byggs cirkulationsplatser på många håll i staden, gatukorsningar förbättras och cykelbanor byggs ut. Men det är långt ifrån tillräckligt. Bristerna är fortfarande stora. Inte minst är separeringen trafikslagen emellan dålig. På många kombinerade cykel- och gångbanor är det svårt att se vem som ska färdas på vilken väghalva. Självfallet ökar riskerna för kollisioner av detta.
Alltihopa försvåras ju också av att kommunen tycks ha märkligt svårt att få fram en trafikplan. Den borde ha varit med i Översiktsplanen men dröjer fortfarande. Varför?
Det är cyklisterna som särskilt utsetts till syndabockar. Jag vet inte om cyklister är särskilt hänsynslösa men visst ser man cyklister som tycks ta kortaste vägen, utan att beakta någon som helst trafikregel. Men cyklister är också ofta utsatta för livsfarliga situationer då till synes blinda bilförare helt enkelt inte ser en cyklist. Många av oss Uppsalatrafikanter är ju multitrafikanter, vi både kör bil, åker kollektivt, cyklar och går, fast vid olika tillfällen. Risken är förstås stor att hänsynslöshet smittar av sig. Bryr man sig inte om att stanna för rödljus eller framför stopptecken när man cyklar, ligger det nära till hands att fortsätta det beteendet också när man sitter bakom bilratten. Och eftersom polisen inte prioriterar övervakning av Uppsalabornas beteende i trafiken infinner sig lätt känslan av att ingenting spelar någon roll.
Den så kallade zebralagen blev ju bara ett slag i luften eftersom den förutsätter ett samförstånd trafikanter emellan. Något sådant samförstånd finns inte, i varje fall inte i Uppsala. Vi bestämmer reglerna själva och kör eller går lite som vi vill. Det är dags för en informationsdrive om de viktigaste trafikreglerna.
Det dröjer många år innan Uppsala kan räkna med en dräglig trafikmiljö. I väntan på denna kan ju faktiskt vi trafikanter göra en hel del på egen hand. När vi kör bil kan vi först pränta in att vi befinner oss i en besvärlig miljö och att det därför gäller att ha uppmärksamheten på topp. Ska vi svänga måste vi t ex kontrollera om det går en cykelbana där och då inse att cyklisten har företräde. Cyklar vi så måste vi se till att vi kör på därför avsedd plats. Och går vi och måste korsa körbanan så är det bra att göra det på ett övergångsställe.
Strängt taget skulle det hjälpa en bra bit om vi alla skärpte oss några snäpp.