Opinionsstödet ligger sedan en tid klart under siffrorna i förlustvalet 2014, ännu lägre om KD skulle missa fyraprocentsspärren. Migrationspolitiken är den fråga som delat alliansen mitt itu, och som i sin tur ständigt leder till nya irritationer beträffande olika regeringsalternativ (läs förhållandet till SD) efter valet.
M-ledaren Ulf Kristersson tycktes dock trivas bra när han på tisdagen kom till Uppsala med sina tre allianskolleger, kanske beroende på stormarna i hans eget parti för tillfället. ”Detta är den enda förberedelse för att bilda regering som pågår i Sverige”, konstaterade han. Under den femte och sista presentationen av alliansens reformagenda var det sjukvården som stod i fokus.
För den som följt sjukvårdsdebatten var det inte överraskande att det handlade om tillgänglighet, om köer som ökat drastiskt sedan 2014 för specialistsjukvården och inom barn- och ungdomspsykiatrin (BUP). En reformerad kömiljard ska göra come back om alliansen får makten, liksom en nationell primärvårdsreform och en koncentration av den högspecialiserade vården mellan storsjukhusen.
Problembeskrivningen är riktig, men frågan är hur verksamma de statliga reformerna blir när runt 20 regioner och landsting ska blandas in, vart och ett med olika politiska majoriteter och där storsjukhusen drivs på olika vis (med stora underskott som ett gemensamt drag). Hittills har bara Kristdemokraterna löpt linan ut och slagit fast att sjukvården ska vara ett statligt ansvar. Fler partier borde följa efter, åtminstone med universitetssjukhusen. Först då kan sjukvården reformeras med trovärdighet.