Ännu en flyttvåg
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Riksantikvarieämbetet till Visby, Statens folkhälsoinstitut till Östersund, Elsäkerhetsverket till Kristinehamn och Arbetsmarknadsverket till Arvidsjaur. Åter ska ett par tusen tjänster i statlig förvaltning omplaceras från Stockholm till orter som militären lämnar till följd av det senaste försvarsbeslutet.
Oron på de berörda myndigheterna är stor och begriplig. Kompetens riskerar att förskingras och många verksamheter kan tvingas starta från nära nog noll på de nya orterna, eftersom familjeförhållanden och annat gör att personalen bara i undantagsfall kan väntas följa med. Tanken är förstås att f d försvarsanställda nu i stället ska gå över till de utflyttade myndigheterna.
Men frågan är om det verkligen är så det går till. Det är inte så enkelt för en tidigare anställd inom försvaret att gå över till helt andra typer av uppgifter inom något statligt verk. Medan de som hittills jobbat inom t ex Naturvårdsverket oftast lär välja att stanna kvar i Stockholm så kan de personer som skulle kunna ta deras plats i Östersund själva föredra att söka sig någon annanstans.
Retoriken kring utflyttning av statlig verksamhet är alltså ofta tämligen missvisande. Det handlar bara i liten utsträckning om att flytta över etablerad och fungerande verksamhet till andra orter. Och det är inte heller givet att de som förlorar sitt arbete på grund av t ex en regementsnedläggning kommer att finna det naturligt att i stället söka sig till en utlokaliserad myndighet.
En helt annan sak är att arbetsmarknaden på många platser är ensidig och att statlig förvaltning inte nödvändigtvis måste ligga i Stockholm eller i andra storstäder i södra halvan av Sverige. Begreppet infrastruktur handlar inte bara om vägar, järnvägar, bredband eller busslinjer utan också om vilken typ av yrken som finns att välja på i en bygd eller på en mindre ort. En tingsrätt kan skapa lika många positiva sidoeffekter som en tillverkningsindustri.
Medan staten då och då gör storskaliga utryckningar för att placera ut myndigheter och tjänster på olika platser långt från Stockholm så pågår utan större debatt en långsiktig utarmning av annan offentlig verksamhet i samma delar av landet. Frågan om vilket ansvar staten bör åta sig för att trygga service eller bidra till en mångsidig arbetsmarknad i glesbygdslänen är knappast besvarad genom att 2 700 tjänster flyttas ut från Stockholm.