Det sägs från oppositionshåll att regeringen väljer att sälja Nordeaaktierna ”av ideologiska skäl”. Och varför skulle man annars sälja statsägda företag? Den grundläggande hållningen från alliansregeringen har sedan tillträdet 2006 varit att staten ska ägna sig åt kärnverksamheten snarare än åt att driva företag på en global marknad. Ett antal bolag, däribland Nordea, sattes också upp på säljlistan.
Men man måste också vara så ansvarsfull med de gemensamma tillgångarna att man säljer vid rätt tillfälle. Därför har till exempel inte SAS ännu kunnat avyttras, och därför säljs Nordeainnehavet just nu. Affären kommer allt annat än överraskande efter flera goda år med stigande aktiekurs. Efter kvartalsrapporten i april blev läget ännu mer gynnsamt och efter ett auktionsförfarande steg priset ytterligare något för att landa på 19,5 miljarder kronor för halva innehavet i Nordea (sju procent av bolagets aktier finns kvar i statlig ägo).
En nöjd finansmarknadsminister Peter Norman (M) påpekade vid onsdagens pressträff också det olämpliga med att vara bankägare i bankkrisens Europa. Dels är bankaktier en riskabel investering för skattebetalarna, dels är staten i EU-sammanhang med och fattar beslut om kommande regleringar i banksektorn.
Socialdemokraterna har ett mer komplicerat förhållande till de statliga företagen. S är i stort sett alltid kritiskt till försäljningar. Antingen är man det av affärsmässiga skäl (det är fel att sälja just nu) eller så målar man upp en bild av vad som kan hända om staten tar sin hand från en verksamhet -jobb kommer att försvinna, liksom huvudkontor och möjligheterna att påverka i olika sammanhang. Försäljningen av Vin och Sprit 2008 är ett sådant exempel där man inte blev sannspådd. Sverige har klarat sig bra under fem år utan spritfabriker, men med en 55 miljarder kronor lägre statsskuld.
Magdalena Andersson (S), ekonomiskpolitisk talesperson försökte på onsdagen misstänkliggöra regeringen genom att säga att hon vill försäkra sig om att intäkterna från Nordeaaffären ”inte går till skattesänkningar”, ett förfarande som det aldrig varit tal om. Företrädaren Thomas Östros, numera vd i Bankföreningen, väljer att gå på linjen ”dålig affär” eftersom aktieutdelningarna nu halveras. Han vill inte att man säljer, helt enkelt, eftersom scenariot låg utdelning och högt pris i sig är en orimlig kombination.
Kritiken har ändå mildrats sedan Håkan Juholts tid som S-ordförande, han som ”aldrig skulle medverka till att sälja ut Sverige”. Stefan Löfven är pragmatisk och det finns i grunden en samsyn om att statligt ägande faktiskt kan ifrågasättas. Men steget till att gratulera till en bra affär är fortfarande långt. De folkvalda förlorar nu makten över var huvudkontoret ska ligga. Oklart bara om man någonsin haft en sådan makt och hur den i så fall hade kunnat användas.