I dag är det första dagen på Uppsalaelevernas sommarlov. Många, i varje fall de lite äldre, tar säkert chansen att sova ut, inte bara från festligheter och glam utan också från ett pressande skolår. De flesta kommer att kunna fortsätta sova på morgnarna, hela sommaren, om de vill. Långt ifrån alla av de äldre Uppsalaeleverna har ett sommarjobb att gå till, ett jobb där de under några veckor eller en månad får en smula arbetslivserfarenhet och framför allt lön. Det som återstår för dem som inte har möjlighet att förkovra sig med språkkurser eller semester med familjen är en lång, sysslolös sommar.
I Uppsala har visserligen det totala antalet sommarvikariat ökat jämfört med förra året men oftast gäller det personer med yrkesutbildning eller yrkeserfarenhet. För skolungdomar är läget värre. På arbetsförmedlingen kunde man bara konstatera att tillgången på sommarjobb för gymnasieungdomar var betydligt läg-re än efterfrågan. Överlag har mängden sommarjobb för ungdomar minskat under senare år. En förklaring till det är förstås ett kärvt företagsekonomiskt läge. Många företag stryper sin verksamhet under semestertid och har därför inget behov av vikarier.
Det är en begriplig utveckling. Även om många företagare känner ett stort socialt ansvar är de sällan beredda att ta de extra kostnader det kan innebära att anställa oerfarna feriearbetande ungdomar.
Men obenägenheten att anställa ungdomar hänger också samman med den sammanpressade lönestrukturen i landet. Den så kallade solidariska lönepolitiken har ju lett till att det inte längre finns några okvalificerade, lågbetalda jobb, lämpliga för dem som saknar såväl yrkesutbildning som yrkeserfarenhet.
Det betyder också att det finns mängder av presumtiva arbetsuppgifter som aldrig blir utförda på grund av att arbetsgivaren, oavsett om den är offentlig eller privat, inte har råd att betala den lön som skulle utgå.
Det räcker ju bara att titta sig omkring i Uppsala. Växtligheten är som starkast på sommaren när kommunens parkarbetare har semester. Alltså leder det ofta till att rabatter inte blir rensade från ogräs, till att gräsmattor blir klippta för sällan osv. På sommaren har också vårdpersonal semester, den tid då gamla människor har som störst behov av att komma ut. Det är inte alltid det finns släkt och vänner att tillgå när vårdpersonalens tid inte räcker till en promenad i solen. Allt detta leder till att många ungdomar ald-rig får den lätta introduktion i arbetslivet som ett feriejobb innebär - och vänjer sig vid sysslolöshet.
Om man verkligen ville skulle det trots allt vara möjligt att göra någonting åt detta. Problemet är då bara att ett antal heliga kor skulle behöva slaktas. En är den att också oerfarna 17-åriga gymnasieungdomar måste få lön enligt kollektivavtal. En annan är att det är för jobbigt att vägleda ungdomar i arbetslivet. En tredje är att den privata företagsamheten inte bär något ansvar för ungdomsarbetslösheten.
Kommunerna, företagen, facket och arbetsförmedlingarna borde kunna samordna sina intressen till en godtagbar lösning till nästa år om en större pott feriejobb för ungdomar. Det borde vara fullt möjligt att komma överens om en rimlig lön. Kanske skulle det också vara möjligt med ett visst offentligt bidrag. Därmed skulle parterna visa att de är villiga att ta ett rejält ansvar för den framtida sysselsättningen och för att ungdomar får en rimligare väg in på arbetsmarknaden.
Det finns gott om ungdomar som inte vill något hellre än att få sin kraft tagen i anspråk och därmed få känna att de betyder något i samhället - trots att de är unga.