Uppgifter från Moskva säger att två förövare och ett par medhjälpare utförde självmordsattentatet på Domodedovo-flygplatsen utanför Moskva i måndags. Mönstret påminner starkt om det som är känt från tidigare självmordsattentat som utförts av personer från Tjetjenien eller norra Kaukasus.
Självmordsbombarna sökte sig till den folksamling som alltid finns vid taxikön i ankomsthallen, som också är öppen för allmänheten. Alla som rör sig på en sådan plats kan inte kontrolleras hela tiden. Ändå tycks säkerhetsarrangemangen på Rysslands största flygplats och ett av landets viktigaste skyltfönster mot omvärlden ha skötts märkligt nonchalant. Det är inte ens ett år sedan ett annat självmordsattentat krävde ännu fler dödsoffer än måndagens och 2004 lyckades två självmordsbombare komma ombord på ett flygplan som avgick just från Domodedovo.
Självmordsbombarna kom av allt att döma från Tjetjenien eller någon angränsande del av norra Kaukasus. Men det är knappast fråga om ett attentat av samma slag som de som drabbat New York, London och Madrid, där gärningsmännen drevs av fantasier om ett ”globalt jihad”. Snarare är det den nationella frågan, Tjetjeniens och norra Kaukasus ställning i Ryssland, som är den avgörande faktorn – även om allianser mycket väl kan tänkas med personer och grupper av annat slag. Kriminalitet, religiös extremism och – begriplig – indignation över den ryska politiken har länge flutit samman.
Den som vill kan söka rötterna till dagens situation redan under det tsaristiska Rysslands expansion under 1800-talet. Annars räcker det att påminna om Stalins deportation av nästan hela det tjetjenska folket till Centralasien under andra världskriget. De överlevande tilläts så småningom återvända, men tjetjenerna var ett av de sovjetfolk som drabbades hårdast av den återkommande terrorn. Det är inte förvånande av Sovjetunionens upplösning 1991 ledde till att också Tjetjenien förklarade sig självständigt, trots att landet aldrig varit en formellt självständig sovjetrepublik utan hela tiden var en del av den ryska republiken.
Ingen vet vad som hade hänt om president Boris Jeltsin funnit sig i detta – risken för flera utbrytningar i andra delar av Ryssland var säkert verklig. Men när den ryska centralmakten med stor brutalitet försökte krossa självständighetssträvandena så krossade man samtidigt också allt legitimt inhemskt ledarskap. I dag råder ett slags lugn i landet, men priset har varit fruktansvärt högt. Det lokala ledarskapet, klanen Kadyrov, tycks ha i praktiken ha fria händer i utbyte mot att man accepterar rysk överhöghet. Och nu sker terrordåden i stället i Ryssland.
Det finns ingen snabb och enkel väg bort från denna situation. Men en annorlunda rysk politik skulle med tiden kanske kunna återskapa så pass mycket normalt samhällsliv i Tjetjenien att rekryteringsgrunden för nya terrorister blev mindre.