Budbärarna är en synnerligen brokig samling alltifrån vänsterpartiets partisekreterare Pernilla Zethraeus och miljöpartiets språkrör Maria Wetterstrand till den moderata EU-kritikern Margit Gennser. Junilistan finns förstås med tillsammans med olika EU-kritiska organisationer och, något överraskande, Transport.
I uppropet hävdas att förslaget till ny grundlag gör EU till ett Europas förenta stater med en egen krigsmakt. "Detta är inte den samarbetsorganisation för suveräna stater som det svenska folket röstade ja till i folkomröstningen", heter det.
Den som har satt sig in i frågan vet att dessa två påståenden saknar grund. Grundlagsförslaget, som godkänts av regeringarna i EU:s alla 25 medlemsländer, gör inte EU till Europas förenta stater. Tvärtom, om makten på något sätt flyttas genom det nya förslaget är det i första hand till rådet, alltså medlemsstaternas regeringar, och till medlemmarnas parlament. Också påståendet om vad svenskarna röstade på 1994 är felaktigt. Det framstod redan då som fullständigt klart att EU inte var en mellanstatlig organisation utan hade överstatliga inslag, till exempel EU-parlamentet.
Åtta länder har beslutat ha folkomröstningar om förslaget, till exempel England och Danmark. Ytterligare några funderar på det, till exempel Tyskland. Men den tyska grundlagen tillåter inte folkomröstningar. Så för att det ska kunna bli någon folkomröstning där måste grundlagen ändras. Det ser inte ut som om de tyska kristdemokraterna skulle gå med på det och därmed skulle hela frågan falla.
De ändringar som görs i förslaget innebär i huvudsak nödvändiga förenklingar. På några få områden stärks EU:s makt, till exempel när det gäller kampen mot den organiserade gränsöverskridande brottsligheten. Ett viktigt inslag är att de nationella parlamenten får rätt att stoppa förslag i frågor som inte hör hemma i EU utan bäst bör behandlas på nationell nivå.
Vad skulle hända om majoriteten i Sverige röstade nej i en folkomröstning? Om vårt land var det enda land som blockerade ett beslut skulle det kanske resultera i något litet undantag och krav på en ny folkomröstning, så som skedde tidigare i Danmark och Irland. Men ett sådant undantag skulle inte, som Maria Wetterstrand tydligen tror, innebära några stora förändringar för Sveriges del. Så viktiga är vi inte. Det finns snarare en risk för att Sverige skulle uteslutas ur EU.
Om flera små länder eller något stort land, exempelvis England, skulle säga nej, vilket inte alls är otroligt, faller hela förslaget till ny grundlag. Ett nej innebär då att EU ska fortsätta att fungera efter det nu gällande och oerhört komplicerade och motsägelsefulla Nicefördraget, ett lapptäcke som framförhandlades en sen natt av dödströtta regeringschefer. Eller också skulle majoriteten då dra den ganska naturliga slutsatsen att det land som röstat nej måste lämna unionen, vilket avsevärt skulle förenkla unionens kommande arbete.
De svenska politiker som nu kräver en folkomröstning om EU gör det för att de hoppas att resultatet blir att Sverige lämnar unionen. Det vore ärligare att säga det rent ut.