Ännu ingen kärnvapenmakt
Iran har nu inträtt i den exklusiva krets av länder som kan producera kärnvapen. Det intrycket ville landets president Mahmoud Ahmadinejad ge i iransk tv i tisdags, sedan det bekräftats att Iran för första gången framgångsrikt lyckats anrika uran.
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Uranmalm består i huvudsak av den tunga och stabila isotopen U-238. En mindre del är den klyvbara isotopen U-235. Anrikningsprocessen syftar till att öka halten av U-235 så att den blir så hög att en kärnreaktion ska kunna utlösas. För den typ av reaktion som förekommer i kärnkraftverk krävs att halten av U-235 är ca 5 procent. Iran har uppnått en koncentration av 3,5 procent. Även det är en aktningsvärd prestation, men räcker knappast för produktion av civil kärnenergi. Än mindre räcker det för att framställa kärnvapen, som kräver väsentligt högre koncentrationsgrad.
Irans högt kvalificerade kärnfysiker har naturligtvis klargjort detta för landets politiska ledning. När presidenten talar mot bättre vetande så måste det ha en politisk förklaring.
Det ligger givetvis mycket nära till hands att tro att Ahmadinejad, vars omdöme och verklighetskontakt ifrågasätts också av många inom landets politiska etablissemang, rycks med av de obestridliga framgångarna och gärna tar ut svängarna lite extra. Om Irans verkliga syfte är att kunna tillverka kärnvapen så är också den 3,5-procentiga anrikningen ett viktigt steg på vägen. Presidenten skulle i så fall inte ha något annat syfte än att markera att Iran menar allvar med sitt misstänkta kärnvapenprogram.
Men samtidigt pågår ett intensivt politiskt och diplomatiskt spel. Det är visserligen sant att Iran i dag har åtskilliga trumfkort, i form av olja, kontakt med eller kontroll över terroristgrupper och ett avsevärt inflytande bland shiapolitiska grupper i Irak. Å andra sidan pressas också Iran från omvärlden. Amerikanska styrkor som, i princip, skulle kunna slå ut delar av landets kärnanläggningar finns förlagda i landets omedelbara närhet. Nu tycks också de tidigare goda relationerna till Ryssland försämras.
Om det finns någon normal rationalitet i Irans ledning så borde den tala för att man försöker förhandla sig ut ur den potentiellt farliga situation man själv skapat. Ingen ifrågasätter Irans rätt att skaffa civil kärnkraft. Om Iran accepterar denna begränsning och tilllåter internationell kontroll och samtidigt slipper hotet om sanktioner eller militära åtgärder så borde en diplomatisk lösning vara möjlig att uppnå.
Samtidigt är det förstås mycket svårt för Irans ledare att börja förhandla utan att först ge sin befolkning intrycket att det sker från en styrkeposition. Rationaliteten skulle då tala för att man först blåser upp den framgångsrika anrikningen till större proportioner än vad den i verkligheten har och sedan diskret återupptar samtalen med omvärlden.
De kontakter mellan USA och Iran som en tid pågått om läget i Irak kan givetvis utnyttjas också för andra ändamål. Men det är och förblir en öppen fråga om Mahmoud Ahmadinejad följer normal politisk rationalitet.