Kanske är det värt ett försök med en bonus på 50 miljoner kronor per år till universitet och högskolor med ”påtagligt god” jämställdhet. Så lyder ju det bärande förslaget i Pia Sandvik Wiklunds utredning om jämställdheten i högskolan – som naturligtvis även i denna utredning konstateras vara bristfällig.
Men om det vore så enkelt att komma åt de eviga problemen med för få kvinnor på forskar- och professorsämbeten, varför har man i så fall inte tänkt på detta förr?
Och kan man verkligen avleda månghundraåriga patriarkala reflexer med en morot? En morot som är stor och saftig för små och relativt unga högskolor med, kanske, redan hygglig jämställdhet – men rätt liten och torr för det anrika jätteuniversitetet med uppenbara jämställdhetsproblem. Och när respektive hur bedöms jämställdheten vara ”påtagligt förbättrad”?
Det är en självklarhet att den katastrofalt skeva fördelningen av forskningsmedel till excellenssatsningar måste ses över ur ett jämställdhetsperspektiv – rapporten Hans Excellens som nyligen presenterades visade ju till exempel att bara 12,7 procent av excellensmedlen till medicin och naturvetenskap gått till kvinnliga forskare. Och lika självklart måste lärosätena ges stöd i sitt jämställdhetsarbete. Det behövs inga statliga utredningar för att inse detta.
Utredningen har rätt i att jämställdheten handlar om akademins legitimitet som samhällsbärande institution. Men inget av förslagen kommer att snabbt jämna ut könsfördelningen bland svenska professorer, där, en bit in på 10-talet, mer än 80 procent är män. Vad utredningen nämligen inte tar upp är de rent socioekonomiska blottor som i debatten ständigt pekas ut som de konkreta problemen. Bland annat Saco-ordföranden Anna Ekström föreslog på UNT Debatt 11/1 att lärosätena ska anställa sina forskare innan de skaffar sig postdoktoral meritering utomlands. Och i går konstaterade bland annat SFS-ordföranden Beatrice Högå att en halv miljard av de oförbrukade forskningsbidragen på 12,8 miljarder, som Riksrevisionen upptäckt, skulle räcka till att erbjuda alla doktorander en anställning.
Anställning skulle gynna den svenska forskningen i allmänhet, genom att skapa attraktivare och tryggare villkor. Men i synnerhet skulle kvinnor gynnas, då de inte skulle stå utan exempelvis föräldrapenning. Detta är något grundläggande som man ju faktiskt vet hindrar kvinnor i barnafödande ålder att välja forskarkarriär. Och, återigen, fler kvinnor i forskningen gynnar samhället i stort, eftersom alla begåvningar bättre tas till vara.