Regeringens beslut att neka ekonomisk ersättning till de barn och unga som vanvårdades på barn- och fosterhem mellan 1920 ? 1980 har med rätta mötts av en omfattande kritik, som regeringen har haft uppenbara problem att bemöta. Den förklaring som barn- och äldreminister Maria Larsson (KD) framhållit, att regeringen inte kunnat hitta en tillräckligt rättssäker och rättvis ersättningsmodell är inte trovärdig. Det har stått klart från första början att en sådan lösning inte varit möjlig att uppnå. Det saknas helt enkelt tillräcklig dokumentation. Något som inte kan lastas någon annan än staten.
På några dagar har därför regeringen på ett häpnadsväckande klumpigt sätt lyckats måla in sig i ett snabbt krympande hörn.
Under måndagskvällen förklarade Maria Larsson att hon tänker bjuda in oppositionen till samtal om ersättningen.
?Har oppositionen ett förslag som klarar rättssäkerheten, som är rättvist och som innebär att ingen känner sig sviken på nytt, då vill jag gärna lyssna in det förslaget?, konstaterade Larsson.
Oppositionen har dock med all tydlighet gjort klart att de ställer sig bakom utredningens förslag om ersättning. De lär inte ge Larsson något annat besked under samtalen, som därmed, förutsatt att regeringen inte ändrar åsikt, inte blir något annat än ett spel för galleriet.
I en debattartikel i gårdagens Dagens Nyheter konstaterar Larsson att regeringen ?tagit skildringarna om försummelse och övergrepp på största allvar?. För att inga barn ska utsättas för något liknande igen kommer regeringen att avsätta en halv miljard kronor de närmaste tre åren. Att förbättra omhändertagandet av utsatta barn och unga är lovvärt. Övergrepp och allvarliga försummelser förekommer i en oacceptabel omfattning även i dagens samhällsvård.
Men att man tar bättre hand om dagens fosterhemsplacerade barn ursäktar inte att man inte tog hand om gårdagens. De förtjänar fortfarande upprättelse. Gårdagens debattartikel kan därför inte ses som något annat än ytterligare ett försök att blanda bort korten.
Regeringen satte själva upp de direktiv som låg till grund för utredningens arbete. Det har inte tillkommit några nya fakta under utredningens gång. Det enda som tillkommit är en beräkning på kostnaden för ersättningen, som uppskattas att ligga mellan 500 miljoner och 1,25 miljarder kronor fördelade på två eller tre år.
Enligt statsminister Fredrik Reinfeldt (M), är det också en fråga om kronor och ören. Till TT säger han att regeringen gjort en avvägning i budgetpropositionen. Med andra ord prioriterades frågan om ersättning bort under budgetförhandlingarna.
Frågan är vad som ansågs som viktigare. Varje enskilt parti inom alliansen bör klart och tydligt redogöra för sina skäl till sitt ställningstagande. Väljarna bör vara intresserade att höra vad anständigheten har för pris.