Varje regeringsförklaring görs i sin tids kontext. I fjol hade statsminister Fredrik Reinfeldt (M) just blivit omvald och Sverige hade tagit sig ur finanskrisen med en starkare ställning än något jämförbart land. Föga anade han då att regeringsmakten skulle sättas på spel av oppositionen och Sverigedemokraterna eller att skuldkrisen åter skulle sätta sin prägel på världsekonomin. En stark framtidstro präglade statsministerns tal 2010.
År 2011 är det i stället framtidsoro som gäller. Under den 25 minuter långa regeringsförklaringen talade Reinfeldt om ?ansvar för Sverige? eller ?tid för ansvar? cirka 20 gånger, nästan en gång i minuten. Vad regeringen annars vill göra med sitt mandat, vilket samhälle man vill bygga, blir då helt underordnat tanken att plus och minus ska gå ihop.
Att Sverige inte ska gå samma väg som Grekland är väl en självklarhet. Ansvarsfullhet har också varit en självklarhet i Sverige sedan mitten av 1990-talet. Och att bara understryka detta gång på gång för tankarna till Reinfeldts företrädare på posten, Göran Persson (S). Frasen ?där lån bygger skuldberg där rivs självbestämmandet ned?, om skuldkrisländerna, gjorde verkligen inte likheten mindre.
Det sakområde som ändå förmådde sticka ut och ta plats i regeringsförklaringen var skolan. En välfungerande skola är helt central för ett samhälle som både vill ha utveckling och öka sammanhållningen. Flera miljardsatsningar på utbildningsområdet har redan presenterats och Fredrik Reinfeldt utlovade mer i nästa veckas budget.
Han framhöll också fler arbetsmarknadssatsningar som en del av jobblinjen i en vikande konjunktur. Målet är att minska utanförskapet ytterligare och Reinfeldt var mycket tydlig med att alla räknas, även de med mycket svag anknytning till arbetsmarknaden: ?Alla behövs, ingen kan undvaras. Med sammanhållning kan vi möta framtiden?, slog statsministern fast.
Han avslutade med att också slå fast att han leder en minoritetsregering, att budgetlagen ändå ger möjlighet att föra den politik man vill men att han som statsminister kommer att ?fortsätta söka breda, ansvarsfulla lösningar?. I första hand vill man samarbeta med Miljöpartiet, men också med Socialdemokraterna ?där detta är möjligt?.
Att det senare är möjligt visade sig häromdagen då man kom överens om en förlängning av Libyeninsatsen. Med den förra S-ledningen hade man sedan tidigare en överenskommelse om Afghanistan. När den nya S-ledningen, inklusive alla talespersoner, blir mer varma i kläderna finns förutsättningar för fler samtal.
Miljöpartiet har också visat ansvar med överenskommelsen om migrationspolitiken, vilket närmast avfört Sverigedemokraterna från den politiska debatten. Med den likaledes nya MP-ledningen är förutsättningarna rimligen ännu bättre, kanske till och med för ett mer bestående samarbete.