Det viktiga faxet nådde aldrig fram till rätt mottagare. Redan tidigt på annandag jul, samma dag som flodvågskatastrofen ägde rum i södra Asien, skickade Sveriges ambassadör i Thailand ett fax till UD som signalerade att situationen var mycket allvarlig. Men Jan Nordlander, den chef på UD som borde ha nåtts av budskapet, läste inte faxet förrän dagen därpå, på måndagskvällen.
Vem är ansvarig för att rutinerna inte fungerade? Jan Nordlander vill inte peka ut någon ansvarig. Därmed ansluter han sig till en lång svensk tradition av att skylla misstag på något annat än de inblandade personerna.
Visserligen är det mänskligt att fela, men det innebär inte att den person som på något sätt har misskött sin uppgift kan eller bör slippa sitt ansvar. Inte i första hand för att tillfredsställa behovet av en syndabock utan för att kunna lära inför framtiden. Var i kedjan har länken brustit och hur kan man stärka den?
I spåren av regeringens hantering av Asienkatastrofen blir intrycket att en mängd misstag uppenbarligen har gjorts - ändå vill ingen ta på sig ansvaret och medge några felgrepp. Göran Persson skyllde redan dag ett på UD. Laila Freivalds menade häromdagen att "med de förutsättningar som fanns" begicks det inga misstag över huvud taget.
Bristen på ansvarstagande är tyvärr inget engångsfenomen inom svensk politik och förvaltning. Den gångna sommarens många rymningar är belysande som exempel. Ett år innan Tony Ohlsson och de andra bröt sig genom murarna hade Kriminalvårdsstyrelsens generaldirektör Bertel Österdahl kastat in handduken eftersom han ansåg sig ha ett omöjligt uppdrag.
Med fler och fler fångar men mindre och mindre pengar gick det inte att upprätthålla kvaliteten i vare sig säkerheten eller själva kriminalvården, ansåg han. Hans efterträdare Lena Häll Eriksson hade alltså inte suttit länge på sin post och hade knappast haft möjlighet att komma tillrätta med alla brister ens om hon hade velat.
Justitieminister Thomas Bodström tyckte inte heller att han hade något direkt ansvar, ty det låg på myndighetsnivå och inte politikernivå. Eftersom kravet växte att någon skulle avgå utsågs snart Lena Häll Eriksson till syndabock. Men vem som egentligen är ansvarig för att intern efter intern både ville och kunde rymma från flera svenska fängelser är oklart än i dag.
När det är uppenbart att fel har begåtts - som inför rymningarna, som efter flodvågskatastrofen - går det inte att enbart skylla på "systemen" eller "rutinerna". I Sverige finns en mängd personer i ansvarsställning. Ändå är det ingen som tar ansvar. Det är en ohälsosam ordning som är alldeles för allvarlig för att få fortleva.