Föräldraförsäkringen infördes 1974 och verkar i år genomgå något av en trettioårskris. Det stora problemet är att det fortfarande är mammorna som tar ut huvuddelen - 80-85 procent - av föräldraledigheten. Ett drygt decennium med pappamånader har visserligen gjort det vanligare att papporna är hemma en liten tid, men än är det långt till en jämn fördelning.
I valrörelsen 2002 handlade debatten främst om att taket i försäkringen borde höjas. Den som tjänar mer än 24 000 kronor i månaden får ut mindre än 80 procent av lönen i ersättning och många ligger i dag över den gränsen - inte minst många män. Om taket höjdes skulle papporna i större utsträckning "ha råd" att stanna hemma.
Denna tanke är helt i linje med motivet till att föräldraförsäkringen infördes. Föräldrar (läs: mamman) har givetvis i alla tider tagit hand om sina nyfödda barn, men med en föräldraförsäkring förbättras möjligheten att kombinera familjeliv och arbetsliv. En aspekt som har tillkommit senare är att det är viktigt för barnet att tidigt få nära kontakt med båda föräldrarna.
Den allmänna uppfattningen i dag är dock att det är föräldrarna - och inte staten eller någon annan - som är bäst lämpade att avgöra hur tiden med och ansvaret för barnen bäst ska fördelas. En del framhäver biologiska aspekter. Det går naturligtvis inte att komma ifrån att män och kvinnor har delvis olika uppgifter som föräldrar och inte är helt utbytbara mot varandra.
Svenska föräldrar verkar också vara nöjda med hur föräldraförsäkringen fungerar i dag. Enligt Riksförsäkringsverket vill bara 18 procent av männen och 13 procent av kvinnorna dela tiden mer lika. Varför ska då staten komma och lägga sig i med pekpinnar av olika slag, undrar många.
I ett land där staten har ett väldigt stort inflytande över vår vardag är det en mycket berättigad fråga. Men i detta fall finns åtminstone två komplikationer.
Först och främst handlar det om jämställdhet - i hemmet, på arbetsmarknaden och i samhället som helhet.
Den som anser att det är ett problem att kvinnor i genomsnitt tjänar mindre än män, har sämre möjligheter att göra karriär och har mindre trygga anställningsförhållanden kan inte blunda för att det finns en koppling mellan hem och arbete.
Halva makten - hela lönen är ett minst sagt rimligt krav som kvinnor har ställt länge. Men det går inte att ta ut fyra femtedelar av föräldraledigheten och samtidigt förvänta sig full tillgång till arbetsmarknaden. Det omvända gäller för papporna.
En annan aspekt är att föräldraförsäkringen är den enda förmån som betalas ut till familjen. Man kan inte föra över sjukpenning, a-kassa eller pension till sin andra hälft och ingen tycker att staten i dessa fall viftar med pekpinnar.
I det perspektivet anser många debattörer att föräldraförsäkringen bör delas rakt av mellan mamman och pappan. Hälften var, inget krångel. Arbetsgivare skulle inte längre kunna betrakta fäder som arbetsmyror och mammor som frånvarorisker.
Men inte heller detta är problemfritt. Den mest uppenbara frågan är hur man ska göra i de fall där pappan helt försvunnit ur bilden. Tanken att mamman då bara skulle kunna ta ut sin egen del av försäkringen är orimlig. Men även när det inte gått så illa kan det i många familjer finnas goda privata skäl till att den ena föräldern är hemma mer än hälften av tiden.
En strikt tillämpning av principen är omöjlig, samtidigt som ett system med dispensförfarande skulle skapa gränsdragningsproblem och kontroller av de skäl som föräldrarna åberopar och därtill en ny administrationsapparat. En sådan ordning skulle med stor sannolikhet skapa mycket olust i samhället och är definitivt inte vad människor efterfrågar.
Vi står inför en genuin målkonflikt och någon given lösning finns inte. Utgångspunkten borde dock vara att hälften av föräldradagarna automatiskt tillfaller mamman och hälften pappan - även om ett par månader alltjämt kan reserveras för respektive förälder.
Om familjen av någon anledning ändå gemensamt beslutar att den ena föräldern ska överlåta dagar till den andra ska det finnas någon form av relativt hög tröskel för att detta ska kunna genomföras - men det ska inte vara omöjligt. Alla dagar ska exempelvis inte kunna överlåtas vid ett tillfälle.
Signalen från samhället blir då att föräldrarna bör dela lika på tiden tillsammans med barnen. Men makten finns kvar hos föräldrarna - och de får också ta ansvaret om de väljer att göra en annan uppdelning.