Antiamerikanismen på nedgång?

LEDARE. Ukraina har samma rätt som and­ra länder till ett "medlemskapsperspektiv" i förhållande till EU. De irakiska och palestinska folken gav vid valen nyligen "ett imponerande ja" till fred och frihet och "ett tydligt nej till terror och förtryck".

Uppsala2005-02-10 00:00
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Åsiktsskillnader mellan EU och USA får inte överskugga det faktum att "vi delar grundläggande värderingar om frihet och demokrati". Det transatlantiska samarbetet måste vitaliseras.
Detta axplock av åsikter, formulerade i regeringens utrikesdeklaration i går, visar att aktstycket innehöll ganska många positiva inslag. Kanske skall också den ordknappa formuleringen om säkerhetspolitiken räknas dit. Utrikesminister Laila Freivalds konstaterade att Sverige är militärt alliansfritt och att Nato är en "viktig partner" när det gäller insatser i krisområden. Punkt, slut.

Inga retoriska utsvävningar om den militära alliansfrihetens förmenta förtjänster — och ännu mindre någon neutralitetsnostalgi. Det kan se ut som ett inslag i en etappvis positionsförflyttning mot ökad säkerhetspolitisk handlingsfrihet — men det
är nog i så fall, i varje fall tills vidare, att betrakta som en synvilla.
Utrikesministern motiverade för sin egen del formuleringen med att frågan om Natomedlemskap skulle vara överspelad, men där talar hon nog mot bättre vetande — i varje fall om man ser något längre än till innevarande mandatperiod. I ett sådant längre perspektiv skulle Sverige tjäna på att hålla frågan om medlemskap i Nato öppen, på samma kloka och säkerhetspolitiskt mogna sätt som Finland gör.
Intressant nog var alla partier, inklusive vänsterpartiet och miljöpartiet, överens om en positiv värdering av det irakiska valet — även om de bägge sistnämnda partierna visade en viss rönnbärssur återhållsamhet i ordvalet. I sak finns det förstås också underlag för kritik, i fråga om bristerna i valproceduren och när det gäller motiven för det amerikanska angreppet på Saddam Hussein — och framför allt för det klena handlaget när det gällde att förvalta den militära segern.
Men det avgörande är likväl att den irakiska diktaturen röjdes undan. Och valet visade att irakierna inte är annorlunda än andra folk. Det gör alltid gott att kunna räta på ryggen och få vara med och bestämma i eget hus — och den känslan blir alldeles särskilt stark för de folk som förnedrats och förtryckts under decenniers diktatur.

Det mod och den stolthet och värdighet som det irakiska folket visade när det trotsade terroristerna och gick till valurnorna blev möjligen en tankeställare för de rödgröna stödpartierna. Kanske börjar de rent av ana att den
antiamerikanism av det mest vulgära slaget som de så länge vältrat sig i passerat sitt bäst före-datum.
Den stora motsättningen i debatten kom att kretsa kring EU:s ändrade politik mot Kuba i fråga om demokratirörelsen och det avskaffade vapenembargot mot Kina.
EU:s nya Kubapolitik innebär att EU:s sanktioner mot Kuba hävs och att demokratirörelsens företrädare inte längre inbjuds till respektive ambassads nationaldagsmottagning. Det är svårt att tolka detta som något annat än en framgång för Castro, även om utrikesministern försökte hävda att den nya linjen ger möjlighet både till kontakter med dissidenterna och påtryckningar mot regimen. "Handling" i stället för "ord" och "gester", med Freivalds terminologi.
Men innan man avstår från opinionsbildning med hjälp av "ord" och "gester" bör man nog vara övertygad om att den "handling" som är tänkt som alternativ utgör ett effektivare vapen mot diktaturen — och det är knappast EU eftersom den nya strategin mot Kuba tydligen skall utvärderas redan till sommaren.

I ett meningsutbyte mellan Laila Freivalds och Gunilla Carlsson (m) sattes de växande spänningarna mellan försvars- och utrikespolitiken i blixtbelysning. Medan försvaret systematiskt krymps växer UD:s aptit i fråga om svensk medverkan i militär krishantering världen över. Laila Freivalds utlovade ökade anslag för den verksamheten, men Gunilla Carlsson konstaterade att våra insatser numera ligger på hälften av övriga nordiska länders. Är det ett tecken på att vi närmar oss den punkt där det svenska försvaret inte längre kan bära upp våra ambitioner i fråga om internationell militär krishantering?
Läs mer om