De rysk-lettiska relationerna är kvar på ruta 1 a. Visserligen hade de bägge utrikesministrarna ett om än kort
men vänligt och konstruktivt samtal. Men sedan skämde den ryske ambassadören i Riga ut sig på ett sätt
som gör att förhoppningarna om förbättrade relationer får skjutas på framtiden.
De bägge utrikesministrarna Sergej Lavrov och Artis Pabriks möttes för snart tre veckor sedan i Bryssel. Mot vanligheten innehöll deras samtal inget av den gängse ryska retoriken om påstådda lettiska övergrepp mot de ryskspråkiga och mot deras mänskliga rättigheter. Några stora genombrott i sak gjordes visserligen inte under det korta mötet - men den avspända tonen, som inte hörts på åratal från ryskt håll, ansågs i sig vara lovande.
Den stämningen varade fram till nästa morgon. Då kom den ryskspråkiga tidningen "Tjas", som ges ut i Riga, med en stor intervju med Viktor Kaljuzjnij, Rysslands nye ambassadör i Lettland. Och sedan var allt som vanligt igen.
Kaljuzjnij kommenterade en synpunkt som blivit alltmer frekvent i både lettisk och europeisk debatt, nämligen att Ryssland i egenskap av Sovjetunionens arvtagare borde be de baltiska staterna om ursäkt för den sovjetiska ockupationen av dem. Det tyckte ambassadören inte alls om. Ryssland har, enligt hans uppfattning, ingenting att be Lettland om ursäkt för.
De flesta av dagens ryssar levde inte på den tiden, och Ryssland i nuvarande utformning fanns över huvud taget inte. Så löd ett par av de enfaldiga, men i jämförelse med vad som skulle följa ändå relativt harmlösa argumenten från ambassadörens sida. När ambassadören väl fått upp ångan blev det etter värre.
Det revolutionära militärrådet i Tjekan (KGB:s föregångare) hade polacken Dzerzjinskij som ordförande och bestod i övrigt av 38 judar, fyra letter och endast en ryss. Vad har ryska folket att be om ursäkt för?
Detta är fel både på längden och på tvären, fel från historiska utgångspunkter - och djupt upprörande ur ett moraliskt perspektiv. Historien först. Det är i och för sig sant att letter, georgier och judar och andra minoriteter i den unga sovjetstaten var överrepresenterade i Tjekan i begynnelsen, men allteftersom åren gick stärktes det ryska inslaget i organisationen systematiskt. Dzerzjinskij har förvisso mycket på sitt samvete, men han dog faktiskt redan 1926 - och de baltiska staterna ockuperades först 1940.
Men det verkligt upprörande är förstås den råa antisemitismen i ambassadörens uttalande. Det illa dolda budskapet är att det är judarnas (och i någon mån letternas) fel att Lettland blev ockuperat. Juden som syndabock för alla världens olyckor är en av de äldsta och mest seglivade antisemitiska stereotyperna, men den blir inte mer sann eller mindre motbjudande för det.
Det djupt allvarliga är ju att detta uttalande inte kommer från någon demagogisk dumaledamot eller någon gravt rasistisk rysk redaktör från någon gudsförgäten landsortstidning i det mörkaste Ryssland - utan från Ryska federationens ambassadör i republiken Lettland. Hur beklämmande det än är går det inte att dra någon annan slutsats än att hans uttalanden måste vara förankrade på högsta politiska nivå.
En sådan skandal av vidrigaste graden skulle ha föranlett praktiskt taget varje annat land att dra hem sin ambassadör inom ett dygn. Men Kaljuzjnij sitter där han sitter och gör inte en min av att flytta på sig. Det visar att Ryssland inte ens har påbörjat sin "vergangenheitsbewältigung", uppgörelsen med sitt mörka förflutna.
Det är som en av de judiska ledarna i USA, rabbinen Andrew Baker, säger - nämligen att Ryssland har mycket att lära av Lettland och de övriga baltiska staterna när det gäller att se sin historia i vitögat och befria sig från myter och fördomar. Att de baltiska länderna systematiskt utvärderar sin 1900-talshistoria är ett tecken på dessa länders mognad som Ryssland borde lära sig av, hävdar Baker.
Så sant som det är sagt.