Äntligen en bra dag för Irak
Äntligen en bra dag för Irak. Torsdagens parlamentsval kan inte beskrivas som något annat än en entydig framgång för de demokratiska och konstruktiva krafterna i landet och i motsvarande grad ett nederlag för terrorister och självmordsbombare.
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Det var tredje gången under detta år som irakierna gick till val. I januari valdes ett interimsparlament, i oktober folkomröstade irakierna om den författning som detta interimsparlament utarbetat och nu valdes det alltså det ordinarie parlamentet, vilket så småningom kommer att tillsätta landets ordinarie regering.
Det kunde ha legat nära till hands att under dessa omständigheter misstänka en viss valtrötthet. Men ett faktum är att en stor majoritet av irakierna deltagit med liv och lust, och ofta nog en påtaglig stolthet, i den demokratiska politiska process som utmärkt detta år. De som med ett större eller mindre mått av skadeglädje i botten förutspått den politiska processens sammanbrott har glädjande nog fått fel.
Naturligtvis möts ockupationsmakten, som ockupationsmakter brukar, med kritik och bitterhet. Den bristande för att inte säga obefintliga planeringen för vad som skulle hända när Saddam Hussein störtats och Irak besegrats militärt och det lidande som det medfört, övergrepp i stridssituationer, tortyren i Abu Ghraib-fängelset och på andra håll. Det finns förvisso mycket som med fog kan kritiseras.
Men det finns, trots allt, också ett pluskonto — som många irakier möjligen har lättare att upptäcka än den västerländska vänstern, låst som den är i sina antiamerikanska fördomar. Det är det enkla faktum att decenniers diktatur är borta, diktatorn är störtad, och landet har från ett bedrövligt utgångsläge börjat den långa och mödosamma marschen mot demokrati.
Vardagen är fylld av vedermödor, inte minst måste de ständiga terrordåden alstra rädsla. Men den förlamande fruktan från diktaturens tid tycks vara övervunnen. Stolta sticker irakierna sina i bläck doppade fingrar i luften, beviset för att de röstat. Det visar sig, och vem är egentligen innerst inne förvånad, att även araber föredrar demokrati — när de får chansen att välja.
En positiv omständighet attlägga märke till är att valdeltagandet bland sunniaraberna var högt denna gång, efter att de tidigare valen under detta år i stor utsträckning bojkottats av denna grupp.
Därmed marginaliserades sunniterna, men nu kommer de att få en rimlig representation i det nya parlamentet och därmed ökade möjligheter att tillgodogöra sig det inflytande som tillkommer dem — även om de inte längre har förutsättningar att få den dominerande maktställning som de hade på Saddam Husseins tid.
Ingen del av Irak har varit helt förskonad från terrordåd under de senaste åren, men lejonparten av dem har förekommit i sunniområdena. En mycket intressant fråga är om det höga valdeltagandet bland sunniaraberna är ett tecken på att terrorkampanjen börjar ebba ut och den politiska kampen i fortsättningen kommer att få ökad tyngd.
I alla händelser innebär valutslaget att det blir en bättre politisk balans mellan de dominerande grupperna i Irak — shiamuslimer, sunniaraber och kurder — och till följd av det också en större legitimitet för det demokratiska politiska system vars grundvalar nu får anses vara uppbyggda.
President George W Bush säger, föga förvånande, att valet innebär "ett stort steg framåt" mot målet att Irak skall bli ett demokratiskt land som "kan sköta sig självt och försvara sig självt".
Det låter överoptimistiskt, i varje fall i ett kort perspektiv. Nu måste valresultatet omsättas i en regering som både är arbetsduglig och effektiv — samt representativ och legitim. Det lär bli en både svår och tidsödande process. Men för dagen känns det ändå på sin plats med en försiktig optimism.