De senaste månadernas futtiga debatt om den s k sociala turismen och alla andra faror som hotar oss efter EU:s utvidgning kändes, allvarligt talat, ynkligare och mer overklig än någonsin under dessa historiska första dagar i maj i Riga.
Nog kan det kännas som att det gått en viss inflation i historiska händelser för de baltiska staterna under de senaste 15 åren. Finns det verkligen någon entusiasm kvar nu när de sista bitarna faller på plats i en process som pågått i ett decennium och där de senaste årens händelser ju inte längre är några sensationer, utan bara bekräftelser på en visserligen fantastisk - men ändå numera helt logisk och förutsägbar utveckling?
Naturligtvis blir det aldrig samma stämning igen som när det hela började för mer än 15 år sedan, då ett enat folk med stort mod och djup värdighet krävde sin frihet mot den visserligen försvagade men alltjämt farlige förtryckaren. Nu är enigheten borta, friheten grå vardag och folket många illusioner fattigare.
Men ändå, när jag klockan 12 på dagen den 1 maj tillsammans med kanske 10 000 andra letter stod på Domkyrkoplatsen i Riga och såg hur EU:s flagga för första gången officiellt hissades i Lettland kändes det nästan lika högtidligt som för 15 år sedan.
Det låg en blandning av stolthet och framtidstro i luften. En medvetenhet om att ett långvarigt och tungt arbete framgångsrikt fullbordats, och en förväntan om en bättre framtid - om inte för en själv så i varje fall för barn och barnbarn.
Och framför allt - insikten om att Lettland aldrig tidigare i sin historia haft en så bra säkerhetspolitisk situation som nu.
Framtidstro är annars inte den känsla som det genom historien legat närmast till hands för det lettiska folket att hysa. I fråga om melankoli och Jantelag kan letterna framgångsrikt konkurrera med svenskarna.
När därför framtidstro låter sig anas i människornas ansikten och sinnen är det något mycket stort. Den eller de som än en gång försöker släcka den tar på sig ett mycket stort ansvar.
Man kan vara alldeles säker på nya hisnande turer i den turbulenta lettiska politiken - kriser, konspirationer och konvulsioner. Men allt fler tycks känna sig allt säkrare på att det värsta också i det avseendet nu ändå är över - och att EU och Nato under alla omständigheter kommer att ha en starkt återhållande effekt.
Från Domkyrkoplatsen promenerar vi till försvarsministeriet, utanför vilket den officiella Nato-flaggan vajar - en både exotisk och fantasieggande syn för besökaren från Sverige.
Försvarsministeriet hyste på sovjettiden högkvarteret för det baltiska militärområdet, och gick då i folkmun under namnet Pentagon.
Mitt livligaste minne från denna byggnad och dess omgivningar härrör sig från den 9 maj 1991, den sista gången då Segerdagen i andra världskriget firades med sovjetisk pompa. Jag gick i parken utanför Pentagon och mötte ett par sovjetiska generaler i full paraduniform.
Plötsligt hörde jag ett fint, fint klirrande ljud, först allt starkare, sedan åter svagare. Lät det som skålande champagneglas? Eller en spröd bjällerklang?
Nej, det var alla medaljerna som klirrade! Jag tog det som ett gott omen. Inte skulle väl två stenansikten med klirrande medaljer, och deras kumpaner, kunna sätta krokben för friheten?