Numera vet jag att jag aldrig kommer att varken uppfattas eller behandlas som en äkta svensk medborgare, oavsett vilka bedrifter jag åstadkommer och vilka helhjärtade känslor jag än hyser för Sverige. Det tog mig nästan 19 år (av mina 19,5 år i Sverige) att komma till den insikten. Jag önskar att jag hade kommit till denna insikt tidigare för att kunnat bespara mig sorg, ständig törst och längtan efter äkta acceptans, men även stundvis förtärande besvikelse.
Det här är ingen "tycka synd om- eller gnällkrönika" och jag eftersträvar varken att vara ironisk eller sarkastisk. Nej, jag är uppriktig och skriver ur hjärtat.
Jag vet inte varför jag i hela fridens namn i så många år trott och förväntat mig att jag skulle tas som en svensk! Som om jag hade rätt till det! Hur kunde jag vara så blåögd att tro att lyckad integration, svensk akademisk utbildning (gånger 2), hederligt arbete, bra språkkunskaper, varmt engagemang i samhällsfrågor, och erkännande inom yrket och svenskt medborgarskap skulle få en att framstå som en fullgod medborgare?
"Det är aldrig andras fel, sök inte fel och brister i din omgivning utan hos dig själv" - har alltid mitt kritiska och hårda jag intalat mig och jag levde och lever fortfarande efter den grundregeln. Det enda som behövdes var att bevisa att man är duglig. "Men snart, bara jag klarar av den här bedriften, så kommer jag att bli sedd på riktigt, känna mig behövd och bli nyttjad som en värdefull resurs - för de säger ju hela tiden att jag är en sådan" - tröstade jag mig själv. "Maria, det är ju inte många av oss svenskar som skulle klarat av att så ung som du varit, lämna familj och en tillvaro i trygghet och välstånd, flytta till en skild främmande kultur, hänvisas till samhällets lägsta trappsteg, men efter åratal av hårt arbete, trots alla motgångar, skapa sig ett erkänt rykte"!
Jag förstår inte varför jag hade gått på myten om att det är bara "de där utlänningarna som inte kan eller vill vara en del av samhället som känner sig utanför och som utesluts"? De som ser lite "konstiga och misstänkta ut"!
Någonting här stämmer inte. Dessa känslor ska inte jag få! Jag som har offrat och övergivit så mycket för att anpassa och integrera mig, vara till lags, knäcka kulturella koder, bidra med energi, kompetens och engagemang (numera är jag tyvärr mest likgiltig), vara en kraftfull röst och även kämpa för att få andras röster hörda. Inte ska jag få känna mig alldeles ensam, övergiven, onyttig och onyttjad - inte efter hela 20 år och inte efter alla mina "betydande prestationer" - grubblar jag! I så fall hur ska då andra invandrare, som inte kommit så långt som jag, känna? Är det här skadligt för Sverige på långt sikt? Vilken sida kommer till slut att förlora mest på detta? Jag bara undrar!
Jag kan lättast beskriva mina känslor för Sverige genom att jämföra de med den sanna kärleken ett litet barn som klamrar sig fast vid sina föräldrar hyser, men som ofta blir avspisad. Jag ber om ursäkt för dessa personliga och starka känsloyttringar och ber därför ödmjukt om överseende.
Som trotsig, individualistisk, och revolutionär tonåring väckte jag ofta mina föräld-rars förargelse när jag ibland ifrågasatte sambandet mellan deras (välförtjänta och respektfulla) namn och
rykte och den uppmärksamhet och positiva behandling vi syskon ofta brukade få av omgivningen. Då hade jag ingen aning om vad ödet hade dolt i sitt sköte. Ännu mindre anade jag då att i framtiden skulle det komma stunder jag inte skulle önska något mer än just föräldrarnas stöd, beskydd, breda nätverk och goda samt kända namn. Alla komponenter som behövs för att låsa upp en massa portar och eliminera många hinder.
Trots att jag ibland kan känna en aning stolthet över vad jag på egen hand lyckats åstadkomma, har jag numera svårt för uttrycket "ensam är stark". Ensam är inte stark. Det är först när vi känner oss älskade, uppskattade och behövda som vi kan prestera optimalt och bygga upp ett bättre samhälle.
Maria Masoomi | Dietist, kostekonom, matkonsult och fristående kolumnist i UNT