Han har alltid varit kontroversiell. Olof Palme var i slutet av sitt liv nästan besatt av Carl Bildt. Oavsett vilket samtalsämne han började med slutade det nästan alltid med Carl Bildt. En ung politiker, internationellt engagerad, skicklig debattör, kanske liknade Carl Bildt alltför mycket Palme själv.
Som statsminister var Carl Bildt respekterad men retade många med sitt arroganta sätt. Regeringens passivitet mot slutet av regeringsperioden berodde på att man inte vågade ta striden med ny demokrati och därför förde en alldeles för slapp ekonomisk politik. Det var en politik som Carl Bildt får ta en stor del av ansvaret för.
Men efter 1994, när den borgerliga regeringen avgått, kunde Carl Bildt ägna sig åt vad många andra avgångna toppolitiker världen runt gör, nämligen att tjäna pengar. Hans internationella kontakter gjorde honom attraktiv för företagen, han agerade "dörröppnare" som det heter. Han var oftare utomlands än hemma i Sverige.
Och tydligen kände han sig hemma i detta exklusiva internationella gäng. Där tycker många att inga massmedier behöver tas på allvar, utom Financial Times. Mänskliga rättigheter är något som ett antal oviktiga organisationer ägnar sig åt. Sverige är ett tråkigt och oväsentligt land i ett avlägset hörn av världen etc.
Det här är vanliga åsikter i dessa kretsar och det är väl inte osannolikt att Carl Bildt så småningom vande sig vid den typen av resonemang. Mycket av det han uttalat i intervjuer eller på sin blogg tyder på att han själv gått rätt långt på den vägen. Han hade ju ingen anledning att tro att han skulle återvända till svensk politik. Han var fri att agera så som han ansåg bäst för sina egna intressen.
Så plötsligt blir han erbjuden att bli svensk utrikesminister. Gissningsvis tyckte han först inte att jobbet var särskilt attraktivt. Han kände sig nog lite för stor för att bli utrikesminister under Fredrik Reinfeldt, en yngre politiker som han själv läxat upp under förödmjukande former. Men kanske tänkte han att det kunde det bli ett bra trappsteg till uppdraget som EU-kommissionär, även om det inte är alldeles säkert att Sverige får någon egen EU-kommissionär 2009. Men att Carl Bildt skulle platsa där är självklart.
När han accepterade posten som utrikesminister borde Carl Bildt omedelbart ha lagt alla papper på bordet. I stället plockade medierna fram nya och kontroversiella fakta i omgångar, alltmedan Carl Bildt slirade på sanningen. Självklart ska en minister kunna vara rik och ha en bakgrund i näringslivet. Men han ska vara öppen med vad han äger och vad han gjort.
Betyder Carl Bildts förflutna att han riskerar att bli korrumperad? Kommer hans utrikespolitik att påverkas av hans goda relationer med amerikanska toppolitiker och ryska statsintressen? Den dagen man kan bevisa att han påverkats av sina ekonomiska intressen måste han avgå.
Men det finns inga bevis för det nu och innan dess är kampanjen mot honom groteskt överdriven. Särskilt orimlig är kritiken mot att han bloggar. I en regering där många ministrar - om än inte alla -
ofta nervöst avvisar att alls uttala sig är det befriande med en minister som generöst delar med sig av sina åsikter. Fler ministrar borde göra detsamma.
Som svensk utrikesminister kan Carl Bildt göra stora insatser i EU, inte för att han är svensk utan just tack vare sina goda politiska kontakter. Han är personligen engagerad i EU och har alla möjligheter att påverka. Det gynnar svenska intressen.
Bakom den starkt känslomässiga kritiken mot Carl Bildt finns uppenbarligen en uppfattning att han inte är riktigt svensk längre, att han inte delar den svenska synen på Sverige som moralisk stormakt, att han känner för många inflytelserika personer och att han inte har den för en svensk politiker nödvändiga ödmjukheten. Han är kort sagt för stöddig och arrogant. Och dessutom förfärligt rik. Kan en sådan person verkligen representera Sverige? Svaret är ja.
Gunvor Hildén Fristående kolumnist
gunvor.hilden@comhem.se
gunvor.hilden@comhem.se