Är de verkligen lika mycket värda?
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Så ser den ut, den moraliska drivfjäder som inspirerar och motiverar Sverige och svenskarna till politiskt och ideellt arbete för en bättre värld. Det är en vacker vision — som också, utan tvivel, omfattas av många människor i Sverige vilka gör hedervärda insatser.
Har vi därmed sett hela sanningen? Är ämnet uttömt? Nej, naturligtvis inte. Som alla vet finns det små, marginaliserade, extrema högergrupper — nynazister, rasister, invandrarhatare, antisemiter. Men med det sagt, kan vi då slå oss till ro?
Svar nej. I årets väsentligaste artikelserie bearbetar journalisten Maciej Zaremba i dessa dagar på Dagens Nyheters kultursida bland annat frågan om hur vi — egentligen — ser på "de andra", de som kommer från de nya EU-länderna för att söka arbete i väst.
De lettiska byggnadsarbetarna i Vaxholm har blivit symbolen för denna motsättning och därmed blir det naturligt för Zaremba att söka svaren i form av exempel från Lettland. Men samma attityder finns naturligtvis också gentemot de andra öst- och centraleuropeiska folken.
Och de attityderna, mer eller mindre medvetna, leder inte direkt till slutsatsen att vi genomgående betraktar letterna med respekt och som lika mycket värda som vi själva. Zaremba ger tre, hårt drabbande exempel i kronologisk ordning.
Det första härrör från 3 juli 1997. En svensk affärsman kör för fort på en 50-väg utanför Riga, kör på två kvinnor som avlider på platsen. Nästa dag flydde han till Sverige. Från Sverige blev han inte utlämnad och i Sverige blev han inte heller rannsakad. Brottet avskrevs som "ringa". Det dröjde 18 månader innan han hördes av svensk polis. Är det tänkbart, frågar Zaremba retoriskt, att en fartsyndare som kört ihjäl två svenska poliser (de båda dödade kvinnorna var poliser) fått vara i fred i 18 månader? Men två lettiska liv ansågs inte värda en rättslig prövning i Sverige.
Det andra exemplet är den vidriga filmen Buy bye beauty, där Pål Hollender för svenska skattepengar köpte sig prostituerade, "förnedrade dem framför kameran samt upplyste om att var annan ung kvinna i Riga var hora". För detta hyllades han av ett antal s k "kulturradikaler" som ett konstnärligt geni — eftersom han ju, bevars, givit ett särdeles bokstavligt exempel på hur den s k "västliga kapitalismen" numera "våldtar" de gamla "socialistländerna".
Man kan, med Zaremba, fråga sig hur det kan komma sig att dessa "kulturradikaler" vilkas hjärtan annars alltid blöder för de förtryckta denna gång var oförmögna att se på filmen från de utnyttjade kvinnornas perspektiv — eller leva sig in i vilken monumental oförskämdhet mot det lettiska folket som Hollenders påståenden, lika svinaktiga som sanningslösa, om lettiska kvinnor var? Eller ansåg de att det var ett rättmätigt straff för letterna som haft oförsyntheten att vara med och störta "socialismen?" Respekt för lettiska mäns och, inte minst, kvinnors människovärde? Inte ett spår.
Det tredje exemplet är förstås Vaxholm. Sju svenska fackförbund förklarade sig "solidariska" med de lettiska byggnadsarbetarna — och agerade sedan för att jaga bort dem. Något anledning att tala med arbetarna fanns uppenbarligen inte, om nu inte strejkvakternas aggressiva "go home" skall räknas. Dels talade ju arbetarna ett så obegripligt språk. Dels visste ju redan de svenska facken vad som var rätt och rättvist. Respekt för de lettiska och ryska arbetarna och deras människovärde? Inte ett spår.
Ett halvt sekel i den reellt existerande socialismens experimentverkstad kan göra vilket land som helst frånstötande. Men de som dröjer sig kvar i bilderna och föreställningarna från 1990-talets början gör nog klokt i att vakna upp. Folken i de gamla kommunistländerna gör snabba framsteg, finns nu i EU och Nato. De står inte längre med mössan i hand utan tar för sig — om inte deras människovärde i sig räcker för att motivera respekt kanske den senare omständigheten till sist gör det.